Bilden från: "Tiny Tims Christmas Album".

MARTIN KRISTENSON

TINY TIM - ett idolporträtt

Tiny Tim är död!
  Han avled efter en hjärtattack den 30 november 1996, 62 (eller kanske 64) år gammal.
 För ett år sedan visste jag inte ens vem han var. För ett halvår sedan blev jag medlem i hans fan club.
  Det började med att jag hälsade på min kompis Johan i New York sommaren 1996. Han gav mig en CD-skiva med titeln Songs of an Impotent Troubadour. Omslaget pryddes av ett fotografi på en långhårig man i obestämd ålder som spelade ukulele iförd en Musse Pigg-mönstrad kostym. Lätt förbryllad slog jag upp det lilla häfte som medföljde skivan:

Vad är det här? tänkte jag. Är det ett skämt eller menar karln allvar?
 Några dagar senare tog Johan med mig till en klubb där Tiny Tim skulle uppträda med sitt All Star Band. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig att se

- kanske en manlig mrs Miller eller en Liberace för den ironiska generationen. Men nej - in på scenen trädde en oändligt artig och förbindlig 60-åring som sjöng gamla 20- och 30-talsschlager, en gentleman av det slag som jag hade trott försvann med golfbyxorna. Tiny Tim visade sig vara en äkta, om än något udda, crooner. Hans uppenbarelse var dubbelt anakronistisk: han såg ut som en gammal hippie, men talade som en charmör ur en 30-talsfilm.
 "Han tackade för applåderna som om han inte hade väntat sig att få några", sa jag efter showen.
 "Det är inte så konstigt", svarade Johan, så utskrattad och förlöjligad som han har blivit under alla år.
 Vem han än var - Tiny Tim hade gjort ett starkt intryck på mig.

Tiny Tim uppträder på komediklubben "Catch a Rising Star"
i New York 7 juni 1996. Foto: Martin Kristenson.

Väl hemma i Sverige spelade jag Tiny Tim för alla jag träffade, men upptäckte ganska snart att jag var tämligen ensam om min entusiasm.
 "Vad är det här? Stäng av!" var den vanligaste reaktionen.
 Jag kan inte minnas att jag mött ett sådant massivt motstånd mot min musiksmak sedan jag i tonåren lyssnade på de tyska frijazzmusikerna Brötzmann och Bennink - och dem står jag inte ens själv ut med längre.
 På Impotent - CD:n sjunger och berättar Tim om alla de kvinnor han förälskat sig i, obesvarat för det mesta, sedan 40-talet och framåt. Det sker naket och utan omsvep, som i sången "I used to love Jessica Hahn, but now I love Stephanie Bohn" där Tim kort och gott låter meddela att han överflyttat sina amorösa känslor från en flicka till en annan. (Jessica Hahn kände jag till -det var hon som i slutet på 80-talet anklagade den amerikanske TV-predikanten Jim Bakker för att ha drogat och våldfört sig på henne. Tiny Tim berättar på skivan att han träffade henne på en fest för radiostjärnan Howard Stern. Men vem var Stephanie Bohn?).
 Av Tims berättelser på skivan framgick att han rört sig mycket i undergroundkretsar, men hans sätt att tala och uttrycka sig gav mig fortfarande intrycket av den perfekte gentlemannen. Han talade sirligt och med ideliga eufemismer, och han verkade dessutom ha den avundsvärda förmågan att se även den tristaste verklighet i ett romantiskt skimmer - sjaskiga musikklubbar blev i hans framställning "Skönhetens Palats" eller "den svältande amatörkonstnärens Copacabana". Det var överhuvudtaget mycket tal på skivan om Kärlek och Romantik, Skönhet och Drömmar. Tim tycktes leva i en fantasivärld där allt var vackert och glamoröst. Fjollor brukar det heta när det gäller homosexuella med samma attityd. Tiny Tim föreföll vara en heterosexuell fjolla.
 På skivkonvolutet stod adressen till Tiny Tims fan club. Jag anmälde mig som medlem, fast besluten att ta reda på allt om denna märklige artist.

 
Tiny Tim föddes som Herbert Khaury 1932 eller 1934, uppgifterna varierar (enligt en källa kom han till världen redan 1925). Föräldrarna märkte ganska snart att deras son inte var som andra barn. Helst satt han ensam på sitt rum, lyssnade på musik, läste serier, och drömde om romantik och glamour. Hans jämnåriga kamrater tyckte att han var fjantig och flickaktig, och han blev ofta retad. Detta oroade föräldrarna mera än sonen. "Det är ingenting att bry sig om", tröstade han sin mamma med när han var åtta år, "alla människor är goda innerst inne".
  I skolan ägnade han mesta tiden åt att sjunga serenader för vackra flickor, det gick så långt att han blev tvungen att sluta skolan. Den lille Herbert lät sig dock inte nedslås - han fortsatte att samla gamla 78- varvare, filmböcker och serietidningar, och han visade inga tecken på att vilja bli vuxen. Hans stora förebilder var sångarna Bing Crosby och Rudy Vallee, hans drömkvinnor var Elizabeth Taylor och Gene Tierney. Vid ett par tillfällen försökte föräldrarna få honom intagen på mentalsjukhus, det var särskilt hans vana att samtala med jungfru Maria som gjorde dem betänksamma.
 1947 hände något som skulle få avgörande betydelse i Tims liv. Klockan var tre en septembereftermiddag - Tim var alltid noga med tidsangivelser - när han såg Elizabeth Taylor utanför ett hotell i New York. Han vinkade till henne och fick en slängkyss till svar, "jag tror åtminstone att det var en slängkyss", och händelsen inspirerade Tim att själv försöka bli stjärna. Han skickade henne en dikt och fick ett vänligt tackbrev. En av Tims tidigaste kompositioner är en hyllningssång till den då femtonåriga Elizabeth Taylor, "You´re the Only One".
  Under hela 50-talet försökte Tim slå igenom som sångare. Han lärde sig spela ukulele och prövade lyckan under olika artistnamn - Vern Castle, Larry Love och Darry Dover. Han sminkade ansiktet vitt (symbol för oskuld) och lät håret växa långt ner på axlarna, något alldeles oerhört på den tiden. Föga överraskande lät succen vänta på sig. Han ställde upp i ett oändligt antal talangjakter utan att någonsin vinna. Han försökte också sälja sina sånger till de stora musikförlagen: "Jag måste ha besökt varenda musikförlag minst tio gånger. Jag knackade på dörren, klev in med ett brett leende, och sa ´ Hallå mina kära vänner. Jag har en sång här som kommer att göra er till miljonärer. Den kommer att bli decenniets största hitlåt. ´ De gav mig en snabb blick och sa: ´ Stick, grabben.´ Det kunde inte stoppa mig, några månader senare var jag tillbaka hos dem igen."
  Artistnamnet Tiny Tim började han använda regelbundet omkring 1964 på förslag av sin manager, som från början hade velat lansera honom som "den engelske gentlemannen Sir Timothy Tims".
  Efter att ha bett till Gud om vägledning, vaknade Tim en morgon med en uppenbarelse: han skulle börja sjunga i falsett.
  Plötsligt lossnade det en smula för Tim, folk skrattade och applåderade åt den nya sångstilen, och - det bästa av allt - Tim började vinna talangjakter.
  Föräldrarna var dock fortfarande svårflirtade.
  "Du kommer aldrig att bli någonting om du envisas med att sjunga med den där fikusrösten", sa hans pappa, och mamman tillfogade: "Jag är ledsen att behöva säga det, men ärligt talat kommer du aldrig att bli något."
  Tim, den evige optimisten, svarade att han kände på sig att framgången väntade runt hörnet. Det hade han sagt i många år, men märkligt nog fick han rätt till slut. Det tidiga 60-talet, med hippierörelsen på väg, var en tid som välkomnade det udda och avvikande. Tim uppträdde på små klubbar i New York, blev mer och mer omtalad, och fick till slut ett skivkontrakt på Reprise, Frank Sinatras skivbolag. Hans första skiva, God Bless Tiny Tim, sålde mer än 200 000 exemplar och singeln "Tip Toe Through The Tulips" hamnade på topplistorna. Tim fick nu uppträda i TV, först i The Merv Griffin Show, senare i Laugh-In, som var den amerikanska förlagan till svenska Partaj. Där dök han upp i små korta scener, mest avsedda att förvirra publiken. Höjdpunkten i Tiny Tims karriär var utan tvekan hans dussintals framträdanden i Johnny Carsons Tonight Show. När man ser dessa inslag idag kan man konstatera att Tim var sig lik genom åren. Här möter vi samma ödmjuka gentleman som jag såg i New York 1996, han har samma feminina sätt att röra sig, och samma oefterhärmliga falsettröst. (Vad man än tycker, har man en gång hört Tiny Tim sjunga " Tip Toe Through The Tulips " glömmer man det aldrig).
  När Tim blev intervjuad i Johnny Carsons TV-soffa, satt hela USA på helspänn. Något liknande hade de aldrig sett, hans svar var alltid helt oväntade, och hans världsbild något fullkomligt främmande.
  Programredaktionen drunknade i brev från tittare som ville se mer av denna underliga varelse. USA tycktes nästan över en natt ha drabbats av Tiny Tim-feber. Idoltidningar gavs ut med rubriker som "Hans hemliga kärlek", "Vilda exklusiva bilder "," Flickor som säger: vi tänder på Tiny!" . Överallt kunde man köpa slipsar, T-shirts, väskor, rockmärken m m med Tiny Tims porträtt. Kvinnliga beundrare stod och skrek på honom utanför sceningångar och hotell, tusentals beundrarbrev - mest från unga flickor - strömmade in. Den oskuldsfulle Tim saknade förmåga att hantera sin berömmelse. Han skrev snällt på alla kontrakt utan att bry sig om att läsa dem, han tackade ja till alla erbjudanden även om han inte fick ett öre i gage. Hans affärer var ganska snart bortom all räddning tilltrasslade. Överallt dök det upp människor som påstod sig äga procent på Tims inkomster. När någon stämde honom för kontraktsbrott var han så villig att erkänna sin skuld att advokaterna fick tysta ned honom.
  1969 lät Tim meddela att han skulle gifta sig med den då sjuttonåriga miss Vicki (Victoria May Budinger). Han hade fått syn på henne tio minuter över tolv tisdagen den 3 juni 1969 när han stod och signerade sin aforismsamling Beautiful Thoughts. Tim stod fullkomligt bedövad av hennes skönhet och under en förlagsfest senare på kvällen kunde han inte tala om någonting annat än den unga damen. Historien om Tims besatthet hamnade till slut i tidningen, och när miss Vicki fick läsa om sig själv tog hon kontakt med Tim. En kort tid senare fick han ja på sitt frieri.
  Johnny Carson erbjöd paret att hålla bröllopet i hans TV-show, och den 17 december 1969 slogs alla tittarrekord då 45 miljoner tittare (!) såg Tim och miss Vicki ingå äktenskap i direktsändning. Endast månlandningen lär ha haft fler tittare det året. Över hela USA kunde polisen notera hur brottsligheten sjönk märkbart denna kväll. Vanligtvis stökiga distrikt låg helt öde, alla satt hemma och såg på Tiny Tim. För många amerikaner är detta en TV-historisk händelse av samma dignitet som Per Oscarssons striptease i Hylands hörna är för svenskar.
  Paret fick senare en dotter, Tulip, uppkallad efter Tims hitlåt. Två år senare var äktenskapet över.
  Tims popularitet under det radikala 60-talet kan förefalla lite märklig med tanke på att han hela sitt liv var djupt religiös och politiskt mycket konservativ. Han tröttnade aldrig på att tala om Gud, Familjen och Fosterlandet. Sex utanför äktenskapet var för honom en styggelse. Han ville inte ens uttala ord med sexuell anknytning, utan bokstaverade dem alltid: "s-e-x", "s-ä-n-g", "k-r-o-p-p". Mitt i ungdomsupproret sjöng han sånger om vikten av att lyda sina föräldrar. Hos Johnny Carson blev han utbuad när han sjöng den patriotiska sången "Our Flag". Det var den enda gången som Tiny Tim ilsknade till i TV: "Jag har ingenting emot att ni buar ut mig, men jag är hjärtligt trött på dem som buar åt vår flagga och vårt land. Om det inte passar, så kan ni sticka!"
  Tims kvinnosyn var också konservativ, för att inte säga reaktionär. Det var en av huvudorsakerna till att hans äktenskap med miss Vicki inte höll. "Självklart beordrade jag henne att ge upp sin karriär. Jag anser att en kvinnas uppgift är att behaga mannen och ha lyckliga tilldragelser. En kvinna ska säga 'Ja, min kära' så fort en man ropar."
  Men Tim var trots allt en vidsynt man: "Vi är alla syndare... Det var inte min uppgift att predika för dem... Jag var ödmjuk och bad både för mig själv och för dem."
  1968-69 var Tims storhetstid. Sen gick det snabbt utför. Plötsligt var det som om alla hade fått nog av Tiny Tim. Han fick sparken från sitt skivbolag och TV ville inte längre veta av honom. Tiny Tim, som under ett par år lagt hela världen för sina fötter - åtminstone måste han ha känt det så -, var helt plötsligt inte vatten värd. Han var redan en föredetting, ett fornminne från 60-talets kuriosakabinett. Folk var trötta på skämtet - det sorgliga var bara att för Tim hade det aldrig varit något skämt, han hade alltid varit helt ärlig och uppriktig. Tim var dock inte den som gav upp i första taget. Han fortsatte att sjunga som han alltid hade gjort, trots att publiken inte längre var intresserad. Han startade ett eget skivbolag som han kallade Toilet Records, "eftersom min karriär är bortspolad".
  På sitt nya skivbolag tog Tim sig an en annan artist, lika särpräglad som han själv. Isador Fertel hette han, en läspande sångare som hade en jiddischversion av "Rock around the clock" på sin repertoar. Fertel var besatt av vintern, och såg alltid till att bo där det för tillfället fanns mest snö. Han hade till och med sagt upp sig från ett arbete, för att kunna flytta till en plats där det snöade. Fertel var ende manlige medlemmen i en organisation kallad Radical Feminists, och hans högsta dröm var att genomgå en könsoperation. Som feminist hade Fertel svårt att acceptera Tims kvinnosyn, men de var ändå mycket goda vänner. (Som någon påpekade: det här var en tid då båda två var i desperat behov av vänner).
  Tim kunde dock inte göra Fertel till stjärna, lika lite som han kunde sätta fart på sin egen karriär. Han var tillbaka där han började.
  Under 70-talet spelade han in en enorm massa singlar och några LP- skivor. På skivor som Tip Toe Disco ( 1977) och Tip Toe to the Gas Pumps ( 1979) försökte han påminna publiken om sin gamla succe, men utan resultat.
  I fortsättningen fick han uppträda i mindre sammanhang, men han förblev lika entusiastisk. Till skillnad från många andra artister tröttnade Tim aldrig på att sjunga sin enda hitlåt. "De leenden som sången framkallade hos folk var det han eftertraktade mest", har en av hans skivproducenter berättat. "Han älskade den där sången!" När publiken slutade komma till konserterna fick han trösta sina managers med orden: "Vi spelar för mina gamla vänner, de tomma stolarna."e; När folk kastade ruttna tomater på honom, ryckte han på axlarna och sa: "De kastade i varje fall inte vattenmeloner."
  Falsettrösten, som blivit hans varumärke, gick han mer och mer ifrån, till förmån för hans naturliga barytonstämma. Tiny Tim kunde faktiskt sjunga, även om man måste medge att hans sångstil var... tja, personlig.
  De sista åren hittade en ny publik fram till Tiny Tim. Det ökade intresset för udda musikformer, "incredibly strange music", äldre populärmusik m m kom även Tiny Tim till del. Under 90-talet gav han ut flera CD-album. Inga storsäljare direkt, men ändå en klar skillnad mot 70- talets totala ointresse för den vänlige trubaduren. En fan club bildades och snart hade han t o m egna hemsidor på Internet. Han fick också en cocktail uppkallad efter sig, kallad "Impotent Troubadour".
  Någon come back blev det aldrig. En liten, men hängiven publik, lyckades han dock få.

Tiny Tim levde för kärlek och romantik. Detta ska uppfattas bokstavligt: i en intervju som han gav några månader före sin död berättade Tim att han varit kär minst en gång per år sedan 1942. Han kunde i detalj redogöra för sina möten med alla dessa kvinnor, alla hade en plats i hans hjärta, och till var och en komponerade han en kärlekssång.
  I många år fick han nöja sig med att dyrka kvinnor på avstånd. Sin första kyss fick han inte förrän kl 13.20 söndagen den 8 maj 1966 i första flickvännens hus vid 152a Gatan och Broadway.
  Efter genombrottet fick han desto fler tillfällen att synda. För en man med Tims höga moral och stränga självdisciplin kunde livet därför bli ganska besvärligt: "Av alla kvinnokarlar är jag den värste, tro mig... Men Herren säger nej, horkarlar och äktenskapsbrytare kommer inte till himlen. Om jag är svag medger jag att det var fel, jag ber till Gud, och försöker rycka upp mig."
  Det berättas att Tim kunde få dåligt samvete i flera dagar efter att han bara suttit och druckit öl tillsammans med en flicka. På Tims eget initiativ anställdes därför en livvakt som skulle hålla efter den nyblivna stjärnan, så att han inte syndade. Om Tim såg ut att falla för frestelsen, skulle livvakten vara beredd att träda emellan. Tim gjorde naturligtvis allt för att smita undan, och ibland lyckades han också.
  Det finns många historier om Tims kamp med djävulen. De flesta stod han själv för, eftersom han ansåg det vara sin kristna plikt att bikta sina synder offentligt. Han berättade - mycket ångerfullt, naturligtvis - hur han vid olika tillfällen smörjt honung över nakna kvinnor, eller tagit en bordskniv och brett jordnötssmör över dem ("Sedan, måste jag erkänna, gjorde jag saker med mina läppar"). Honungen var - liksom ansiktspudret - en symbol för renhet. Vad jordnötssmöret skulle symbolisera förtäljer inte historien. Efter sådana bikter konstaterade han dock till slut :"Hur syndigt allt detta än var, så hade jag i alla fall inte s-e-x per se med någon av dessa flickor. Djävulen kunde inte dra mig så djupt ned."
  För det mesta uttryckte han sin vördnad på andra sätt. Under lång tid samlade han på saker som vackra kvinnor hade vidrört. Det kunde vara kakor, karameller, eller plastskedar - allt försåg han med etiketter som angav vem som hade rört vid det och när.
  Ända sedan tonåren hade Tim sökt sin idealkvinna, som han kallade The Eternal Princess. Hon skulle vara som något ur Trollkarlen från Oz, en sagoprinsessa, ett himmelskt väsen med naturlig skönhet. Av lätt insedda skäl hade han vissa svårigheter att hitta denna kvinna. På 60-talet började han dela ut ett årligt pris till den som kom närmast hans ideal. 1984 gifte han sig för andra gången, men inte heller den nya frun kunde leva upp till Tims högt ställda krav, och det blev ett kort äktenskap. Det verkade som om han aldrig skulle hitta sin prinsessa. Men så en dag...
  Den 19 maj 1988 inträffade något fullständigt oväntat. Tim var i full färd med att spela in en ny skiva, som producerades av hans gode vän James "Big Bucks" Burnett. Efter en konsert kom Burnett fram till Tim och presenterade honom för sin väninna, den tjugoåriga Stephanie Bohn. Hon hade med sig en ukulele som hon ville att han skulle signera. Tim trodde inte sina ögon. Där var hon ju - Sagoprinsessan! Han hade hittat henne! Naturligtvis blev han blixtförälskad, men det stod snart klart för honom att hans känslor inte var besvarade. Miss Stephanie, Den Odödliga Prinsessan, ville inte ha honom. Tiden gick, och Tim arbetade lite håglöst vidare på sin nya skiva, men 1990 bröt han plötsligt alla kontakter med sin producent. Albumet var långt ifrån klart, men Tim var som uppslukad av jorden. Han drog sig undan utan förklaring, och vägrade svara i telefon. Burnett gav upp hoppet om att Tim någonsin skulle höra av sig igen.
  Tre år senare ringde Tim plötsligt och sa sig vara redo att färdigställa skivan. Sin långa tystnad förklarade han med att han blivit fullkomligt besatt av miss Stephanie, och att han inte hade orkat träffa någon som påminde honom om henne.
  Han kunde inte begripa hur Gud kunde vara så grym. Efter nästan femtio års sökande finner han sin drömkvinna - och får nobben!
  Albumet färdigställdes till slut och blev ett av Tims bästa. Han förlikade sig med tanken att han och miss Stephanie aldrig skulle bli mer än vänner. På skivan sjunger de en kärleksduett tillsammans, ett av de vackraste ögonblicken i populärmusikens historia.
  "Hon håller dörren öppen för alla utom mig", beklagade sig Tim en gång. "Men hon är min kärlek i evighet. När jag dör vill jag att det ska stå på min gravsten:
  Här vilar Tiny Tim.
  Må Gud förunna mig i döden den kärlek du förnekade mig i livet: Miss Stephanie".

Tiny Tim upphörde aldrig att förvåna sin omgivning.
 Berömd är hans renlighetsiver och intresse för make up. Han duschade 4-5 gånger om dagen: "Jag har inte missat en dusch sedan den 20 december 1989", deklarerade han stolt.
 Han berättade för alla som ville höra på om fördelarna med vuxenblöjor: "Jag har visserligen inga problem, men de håller mig ren varje dag. Jag föredrar den extra absorberande sorten framför den vanliga."
 Make up använde han för att känna sig närmare vackra kvinnor, för att bli lika ren som en vacker, ung ängel. Under sin storhetstid la Tim ut en förmögenhet på skönhetsmedel, han köpte mer än han någonsin kunde använda.
 -Han är åtminstone ren, brukade hans andra hustru säga till sin mans försvar när glåporden haglade över honom.
 Hans managers klagade över att han slösade bort sina pengar som ett tanklöst barn. Vid ett tillfälle beställde han upp hela room service-menyn till sitt hotellrum - kött, fisk, frukt, bröd osv - och lade ut allt i ett dekorativt mönster på golvet och sängen. Sedan satte han sig i mitten och betraktade sitt verk. Han åt inte en tugga av det han hade beställt.
 Han hade dessutom en fix ide om att aldrig äta i andras närvaro. Inte ens hans fru fick se honom äta (däremot tyckte han om att låtsas att han befann sig i ett stort middagssällskap, där han själv spelade alla roller, som i Grevinnan och Betjänten).
 På 50-talet försökte han flera gånger ta värvning, men fick alltid nej. Det berodde kanske mest på hans ärliga svar på frågan om varför han ville bli soldat: -Därför att jag vill åka till månen!
 Tim var högerhänt, men han skrev alltid med vänster hand, eftersom han ville öva upp båda hjärnhalvorna. På så sätt hoppades han kunna lära sig spela piano med båda händerna, vilket i sin tur skulle underlätta för honom att träffa vackra flickor. (Detta förklarar den otroligt krafsiga handstilen på det signerade CD-album som jag är lycklig ägare till).
 Han var övertygad om att jorden skulle invaderas av utomjordlingar i början på 2000-talet. Han trodde att det fanns "någon sorts liv" på månen. Han ansåg att den amerikanska regeringen hemlighöll bevisen för att vi redan fått besök från yttre rymden.
 Han tyckte om att spekulera i vad utomjordiskt liv skulle få för konsekvenser för religionerna - har rymdvarelserna samma Gud som vi, samma himmel, samma helvete? Är de också utdrivna ur Paradiset? "Om min fru gick bort och en vacker utomjordisk kvinna kom från rymden, så skulle jag definitivt gifta mig med henne. Frågan är bara om blygseln från Edens lustgård också gäller i universum."
 Man kan inte annat än beundra Tims uthållighet.
 "Det är ingen fara, Mr DeBlasio, de skrattar bara", sa Tim till sin stackars manager, som kväll efter kväll såg sin artist förnedras och buas ut. "Folk har skrattat åt mig hela mitt liv."
 I hela sitt liv framhärdade han med sin excentriska livsstil och sitt udda artisteri. Trots att publiken var i bästa fall likgiltig, i sämsta fall hånfull, gjorde han aldrig några försök att anpassa sig, eller förändra sin image.
 "Om du vet i ditt hjärta att det du gör är rätt... bör du inte ändra dina ideer för publikens skull. Jag gick omkring i New York med min vita make up och mitt långa hår under Eisenhoweråren, långt före 60-talet. Det var inte bara för att stila. Jag var tvungen att känna att jag var unik... Man kan lyssna på vad folk har att säga, och sedan göra det man vet är rätt."
 Något tålte han skrattas åt, men mer att hedras ändå.
 
 

Vad som gjorde störst intryck på dem som träffade Tiny Tim var nog ändå hans encyklopediska kunskaper i amerikansk populärmusik. Han hade ett oräkneligt antal sånger på sin repertoar, de äldsta från mitten av 1800-talet. Han brukade sitta på New York Public Library och lyssna på stenkakor och fonografrullar, läsa notblad och sånghäften, liksom biografier och musikhistoriska verk. På sina skivor kunde han lyfta fram bortglömda sångförfattare och okända låtar av stora kompositörer som t ex Irving Berlin. "Alla talar om den svarte mannens soul, rhythm and blues", sa Tim. "Ingen talar om den vite mannens soul." Den vite mannens soul, i musiken, var sånger som "In the Shade of the Old Apple Tree" och " Give My Regards to Broadway ".
 Men Tims musiksmak var inte enbart nostalgisk. Han älskade all populärmusik. Han gav ut ett album med countrymusik, och till och med en skiva med rocklåtar som t ex " Highway to hell" , " Hound Dog" , " Great balls of fire" , samt en 23 minuter lång version av Barry McGuires " Eve of destruction" (t o m en härdad Tim-fan som jag måste dock erkänna att den sistnämnda skivan är totalt onjutbar). Populärmusikens lyckodrömmar tilltalade Tiny Tim, vare sig det rörde sig om " Star dust" eller " Do you think I´m sexy?"
 Tims sista inspelning gjordes via telefon den 13 september 1996 klockan 15.50. Tim sjöng " My inspiration is you" från 1926 som en bröllopspresent till den engelske producenten David Tibet och hans blivande fru Andria Anette: "Just like the sun flower/ Lives for the sun shower/ My inspiration is you".
Sången gavs senare ut på skiva - en värdig sorti för den romantiske trubaduren.
 
 

Den oundvikliga frågan är naturligtvis: skrattar vi åt eller med Tiny Tim?
 Att många, kanske de flesta, kom till Tims konserter för att häckla honom är ganska klart.
 När han slog igenom i Johnny Carsons show var det nog många som reagerade på samma sätt som jag gjorde när jag såg honom: driver han med oss, eller är det på allvar?
 Hos Carson fick Tiny Tim chansen att lägga ut texten om allt mellan himmel och jord, och avsikten var naturligtvis att låta publiken skratta åt hans säregna världsbild. Johnny Carson tyckte dock mycket om Tiny Tim, och lär ha tagit illa vid sig av kritiken för att ha exploaterat honom.

Jag lägger på CD:n Girl från 1996 och lyssnar på Tims känslosamma tolkning av sången "I believe in tomorrow":

Alltså: jag tror på morgondagen, jag tror på en framtid utan krig, brott och droger.
 Jag skulle ljuga om jag påstod att Tiny Tim får mig att tro på texten, däremot blir jag övertygad om att han tror på texten, och det är inte illa det heller.
 När den gamle smörsångaren Pat Boone gjorde en cover på rockklassikern "Stairway to heaven" fick han frågan om han hade hört Tiny Tims version av samma sång. -Ja, svarade Boone, den var vämjelig, jag hoppas att ni inte buntar ihop mig med honom!
 Detta fick en av sångens upphovsmän, Jimmy Page, att reagera. "Pat Boone behöver inte oroa sig över jämförelser mellan honom och Tiny Tim", sa han. "Ingen kommer att jämföra dem, eftersom Tiny Tim i motsats till Boone var en verkligt stor artist med en avsevärd talang."
 Vad söker vi egentligen hos en artist?
 Professionalism? Kompetens?
 Det kan bli för mycket av den varan ibland. Det alltför perfekta riskerar att missa konstens verkliga uppgift: att få våra hjärtan att klappa snabbare. Små lyten behagar mera, som det heter i Jacob Wallenbergs Min son på galejan: det formfulländade kan lätt bli tråkigt, som "en blomma utan lukt, eller snarare en vacker målning som fägnar ögat utan att röra hjärtat". Om en artist eller konstnär lyckas med att väcka våra känslor, är det lätt att förlåta formella brister. Motsatsen är svårare att fördra.
 Till och med en riktigt usel artist kan ibland vara mer intressant än en aldrig så kompetent. Då inställer sig frågan: är inte den "usle" artisten i själva verket bra, och den "bra" artisten i själva verket usel? Jag vet inte. Allt jag vet är att Tiny Tim fascinerar mig, vilket Pat Boone aldrig gjort. När jag lyssnar på Tiny Tim kommer jag ibland att tänka på Birger Sjöbergs vackra hyllning till sina mindre lyckade diktarbröder:

Som artist ville Tiny Tim förmedla k&aum;nslor som kärlek, romantik och en god vilja. Han spelade rollen av en furst Mysjkin som tror alla människor om gott, trots otaliga bevis på motsatsen. "Han var tvångsmässigt omtänksam", skriver Harry Stein i sin biografi över Tim.
 Man kan skratta åt en sådan attityd. Själv blir jag lycklig av den. Det är en vanlig åsikt att ondska skulle vara estetiskt mera tacksam än godheten. Ondskan lockar och fascinerar, medan godheten är tråkig och präktig. Jag har aldrig kunnat förstå den åsikten. Ondskan är kanske lättare att gestalta, för många kan den vara en konstnärlig genväg. Men att godheten med nödvändighet måste bli präktig och äppelkindad har väl effektivt motbevisats av t ex Chaplin, Dostojevskij och Beatles.
 Och säga vad man vill om Tiny Tim, men slätstruken var han inte.
 
 

Tiny Tim fick ett slut passande för en äkta romantiker.
Precis som i en gammal Hollywoodmelodram dog han på sin post. Han hade just avslutat en konsert med att sjunga "Tip Toe Through the Tulips", och han kollapsade på väg tillbaka till sitt bord.
 "Jag tror inte han kände någon smärta", sa hans fru efteråt. "Det sista han hörde var applåder, och det sista han såg var mig."
Han begravdes med sin ukulele och sex tulpaner. Omkring 400 personer slöt upp för att ta ett sista farväl.
I nästan tjugo år kämpade han för att slå igenom. Efter en kort tids berömmelse var han ute i kylan igen. Han gav dock aldrig upp hoppet om att göra come back.
 "De som säger att jag inte kommer att slå igenom en gång till, är samma personer som före 1968 sa att jag aldrig skulle slå igenom överhuvudtaget."
Vi måste tänka oss Tiny Tim lycklig.
 
 

CMG;s officiella Tiny Tim hemsida
Ponk;s officiella Tiny Tim hemsida