DORIS DAY ÄR INTE OSKULD

"Jag kände Doris Day innan hon blev oskuld" är ett skämt som förföljt denna sångerska och filmstjärna under större delen av hennes karriär. Det tillskrivs för det mesta Groucho Marx, men härrör i själva verket från musikern Oscar Levant. I sina memoarer frågar sig Doris varifrån hennes äppelkäcka image egentligen kommer. Från filmerna? Hennes liv?

De flesta som klagar över den präktiga Doris Day har aldrig sett någon av hennes filmer och på sin höjd hört henne sjunga "Que sera, sera". Doris sjöng visserligen in några menlösa schlager på 50-talet, men de utgör bara en bråkdel av hennes enorma skivproduktion. Hon var först och främst jazzsångerska, som sjöng med storband redan på 30-talet - mest känd har hennes tid med Les Browns orkester blivit. För den som bara hört "Que sera, sera" eller "Teacher´s pet" är det säkert förvånande att höra hennes varma och känsliga versioner av jazzklassikerna. Les Brown placerade henne i samma klass som Frank Sinatra och Bing Crosby. Ingen av dem kunde läsa noter, men alla hade absolut gehör. Hur som helst - även de mest oresonliga Doris Day-hatare brukar kapitulera efter att ha hört hennes sensuella bossaalbum från 1964, Latin for Lovers. Ynf!

Under större delen av 50-talet var Doris Day den populäraste kvinnliga filmstjärnan i Hollywood. Vi minns henne gärna som den fina familjeflickan, en präktig och levnadsglad Pollyanna, 50-talets helylletjej par preference.

Doris Day har ofta fått bli symbol för Hollywoods föregivet reaktionära kvinnosyn. Den uppfattningen är inte sann ens när det gäller Hollywood i allmänhet, i varje fall är det inte hela sanningen. Visst är det lätt att hitta direkt reaktionära Hollywoodfilmer, men det finns också en tendens i annan riktning. I Hollywood har starka och självständiga kvinnor ofta framställts som positiva förebilder. Det räcker med att nämna stjärnor som Gloria Swanson, Mabel Normand, Carole Lombard, Betty Hutton och inte minst Mae West. Man får tänja rejält på definitionerna om man vill påstå att dessa kvinnor var undergivna våp. I USA fick kvinnor rösträtt 1920, Hollywood var en del av jazzåldern med allt vad den innebar av större individuell frihet, nya livsstilar och förändrade könsrollsmönster

Ibland används Doris Day som skräckexempel på vart en antifeministisk backlash kan leda. Erica Jong skrev t ex följande i en artikel om Lewinsky-affären (Expressen 990108): "Att ställa Clinton inför riksrätt betyder att allt kommer att vara som det var när Doris Day härskade över vita duken och alla älskade Ike. Stofilernas seger. Om Clintons presidentskap representerar en ny generation vid makten, så representerar riksrättsåtalet de gamla stofilernas seger." Denna syn på Doris Day delas dock inte av alla feminister. Marsha McCreadie har i en artikel visat att Doris, tvärtemot vad många tror, oftast spelat yrkeskvinnor, som vägrar gå i någons ledband: "…Days rollfigurer kämpar för vad som låter märkvärdigt likt den dödförklarade kvinnorörelsens program… Även om många av oss tror sig vara lyckligt oberoende, kan vi nog plocka upp en del tips från Days uppträdande på vita duken." (2)

Mest berömda av Doris filmer är de relationskomedier som hon gjorde tillsammans med Rock Hudson åren 1959-1964. Just de här filmerna beskrivs ofta som kvintessensen av 50-talets kvinnofientliga sexualsyn. Med Doris som förebild uppmanades de amerikanska tonårsflickorna att hålla på sig för att med tiden kunna bli ordentliga hemmafruar; så har man i allmänhet uppfattat dessa komedier. Men hur är det egentligen med den saken? Jag hatar dej, älskling (1959) och En pyjamas för två (1962) handlar båda om hur Rock Hudson under falska förespeglingar försöker lura Doris i säng. När Doris avslöjat falskspelet tar hon kommandot och ser till att det är hon som får skratta sist. Vad dessa filmer visar är en kvinna som söker ett jämlikt förhållande mellan könen, och som vägrar att låta sig manipuleras. "Noga räknat är det faktiskt hon som är ute efter Rock Hudsons oskuld", som hennes motspelare Tony Randall uttryckte det.

Doris Day debuterade 1948 hos Warners, där hon under åtta års tid var tvungen att göra de filmer som ålades henne. Det blev en rad framgångsrika musicaler, lättsamma och lyckliga filmer som säkert bidragit till att skapa den gängse bilden av Doris Day. Men inte ens här är Doris något viljelöst våp. Redan i debutfilmen På kryss till Rio (1948) spelar hon en självsäkert tuggummituggande nattklubbssångerska - en representant för den nöjeslystna efterkrigsgenerationen. Året därpå spelade hon en ensamstående mamma som drömmer om att bli sångerska (Jazzflickan/Åh, en sån brud!). Hon blir kär i en ung sångare som till en början hjälper henne med sången, men som senare vill att hon ska ge upp sin karriär för hans skull. Hon bryter med honom och fortsätter att sjunga. Martin Scorsese har berättat att denna film inspirerade honom att göra New York, New York (1977), som också skildrar konflikten mellan kärlek och karriär

. I de nostalgiska familjefilmerna Mitt svärmeri (1951) och I silvermånens sken (1953) är Doris en pojkflicka som lagar bilar och spelar baseboll, medan hennes unga friare är tafatta och ofta mer än lovligt naiva. Hon är en familjeflicka visserligen, men självständig och viljestark

. I Västerns vilda dotter från 1953 spelar hon västernlegenden Calamity Jane, en tuff och oberoende kvinna som sätter de lokala cowboysen på plats. Visserligen blir hon lite femininare mot slutet, och när hon blir kär börjar hon t o m sminka sig, men annars vägrar hon anpassa sig och den man hon till slut väljer är också den ende som kan acceptera hennes självständiga livsstil, Wild Bill Hickok (Howard Keel). (3) Det är värt att notera att medan hjältinnan i Annie get your gun (1950) tvingas förneka sig själv för att få den hon vill ha, förblir Calamity Jane samma skjutglada pojkflicka. Hon skulle aldrig stämma in i Annies resignerade sång "Man får aldrig en karl med gevär". Doris har aldrig varit bättre än i den här filmen - hon har den sällsynta förmågan att få allting att verka improviserat, som om det inte låg någon ansträngning alls bakom sångerna och dansen. . "Jag älskade den filmen", har Doris berättat, "eftersom jag tycker att Calamity Jane är mitt verkliga jag, det har jag alltid sagt. Det var en vild film, därför att hon var så gapig; hon ville överrösta alla andra."(4) Doris Day var inte sen att utnyttja sin nyvunna frihet när hon till slut lämnade Warners 1955. Hennes första film blev Det är dej jag vill ha (1955), en biografi om 20-talssångerskan Ruth Etting. Här spelar Doris en tvetydig karaktär, inte helt sympatisk, alls ingen fin flicka. "Det enda obehagliga med Det är dej jag vill ha var hur en del av mina fans reagerade", har hon berättat. "Jag drunknade i brev som kritiserade mig för att jag drack, för att jag spelade en slampa, för att jag var så lättklädd i nattklubbsscenerna"(5). James Cagney spelade Ruth Ettings man, Marty Snyder, en brutal gangster som Etting gifter sig med enbart för att befrämja sin sångkarriär. För att vara en MGM-musical är filmen ovanligt realistisk, något av det sjaskiga i Ettings liv finns kvar, och Cagney är sitt vanliga explosiva jag i rollen som Snyder. En scen där Snyder misshandlar och våldtar Etting klipptes t o m bort av filmbolaget eftersom den inte ansågs kunna passera Hays Office, Hollywoods självcensur.

I musicalen Pyjamasleken (1957) spelar Doris stridbar fackföreningsledare på en textilfabrik som mitt under pågående lönekonflikt har oturen att bli kär i sin chef. Det slutar inte, som man kanske skulle tro, med att Doris säljer ut sina ideal för kärlekens skull; tvärtom, fabriksledningen får ge sig på alla punkter. Doris går inte med på något giftermål förrän hennes sida segrat. När chefen/pojkvännen försöker få henne att kapitulera, svarar hon trotsigt: "Jag varnade dig… Jag råkar tro att det finns vissa saker som en människa måste stå fast vid i den här världen!". (Pyjamasleken är överhuvudtaget en annorlunda film. Med undantag för Doris själv lyser de glamorösa Hollywoodstjärnorna med sin frånvaro. Fabriksarbetarna ser minst sagt alldagliga ut, däremot sjunger och dansar de som gudar. På fabriken arbetar också en alkoholistiskpsykopat (Eddie Foy jr), som tycker om att kasta knivar omkring sig. Under ett stormöte bjuder facket på underhållning av ett i amerikansk film sällan skådat slag. Det visar sig nämligen vara kraftfull fackföreningspropaganda: tre dansare river av "Steam heat" och ropar "Come on, Union, get hot!". Om fackföreningsrörelsen alltid hade så här bra propaganda, skulle de inte ha några rekryteringsproblem).

I den underskattade April i Paris (1953) - inte ens Doris själv tyckte om filmen - är Doris en balettflicka som av misstag utses till att representera USA på en internationell kulturfestival i Paris. Hon visar sig dock vara rena partydjuret, vilket gläder fransmännen, men bekymrar amerikanska utrikesdepartementet. Ray Bolger (Fågelskrämman i Trollkarlen från Oz, 1939) spelar diplomaten som skickas ut för att stoppa henne, men det slutar förstås med seger för Doris, och med att diplomaten knäpper upp ordentligt. Party on, Do-Do!

1980 hölls i London en feministisk filmfestival där en retrospektiv med Doris Days filmer visades. Festivalen resulterade också i en läsvärd antologi med titeln Move Over Misconceptions: Doris Day Reappraised (Jane Clarke/Diana Simmonds, BFI Dossier No 4, London 1980). Jane Clarke bidrar här med en essä om Days mörka sidor ("A Darker Side of Day"), där hon tar upp Doris mindre kända thrillers och melodramer. Fem filmer kan räknas dit, och i fyra av dem spelar hon kvinnor som ständigt hotas av mord och våldtäkt (En röst i dimman (1960), Din in i döden (1956), Under Ku Klux Klan (1950), Det är dej jag vill ha (1955). Den femte är Mannen som visste för mycket från 1956). Din in i döden var en särskilt påfrestande film för Doris att spela in, eftersom handlingen låg så nära hennes egna erfarenheter. Hon spelar en flygvärdinna som är gift med en patologiskt svartsjuk man, som försöker döda henne. Doris plågades av de uppenbara parallellerna till hennes första äktenskap med trombonisten Al Jorden, som misshandlade och trakasserade henne under hela deras äktenskap (6).

Antologin uppmärksammar också tre mycket speciella filmer där Doris får förkroppsliga den amerikanska pionjärandan, filmer där hon spelar tuffa kvinnor i traditionellt manliga yrken (Västerns vilda dotter, Skinn på näsan 1959 och Den brända ranchen 1967). I Skinn på näsan är Doris en orädd småföretagare som bekämpar storindustrin i form av en maffialiknande järnvägsboss. Den brända ranchen är en western som Doris själv tyckte var fruktansvärt dålig, och som hon närmast verkar skämmas för. Doris spelar en änka efter en brutal alkoholist, som på egen hand försöker uppfostra sin lille son. Filmen har ett feministiskt tema, suffragetter spelar en viktig roll i filmen, och Doris rollfigur Josie är inte att leka med:

-Glöm att jag är kvinna. Jag är en människa. Och jag kan ta vara på mig själv och min son utan någons välgörenhet. Jag kan tänka och jag kan arbeta… Jag vill inte ha någon man och jag behöver ingen man… Ta era män och era hästar och era fördomar om vad kvinnor kan och inte kan, och försvinn från mina ägor.

(Dessvärre förefaller det som manusförfattarna fick kalla fötter, och lät filmen sluta med att Josie bränner sina byxor och gifter sig med en ranchägare). Clarke/Simmonds frågar sig i sin bok varför vissa Doris Day-filmer, främst Warner-musicalerna, lever kvar i folks minne, medan de andra, de som går stick i stäv mot den av filmbolagen fabricerade bilden av Doris, är i det närmaste bortglömd Det är knappast troligt att Doris Day medvetet valde manuskript med feministiska budskap. Inte heller var det många som uppfattade hennes filmer så, vare sig kritiker eller publik. Likväl har många av hennes filmer en otvetydig feministisk tendens, fler än vad jag kunnat ge exempel på här. Det var sannolikt hennes känsla för kvalitet snarare än ett feministiskt patos som fick henne att vägra befatta sig med klichéfyllda och stereotypa manuskript. Doris själv har gjort åtskilliga försök att tvätta bort sin klämkäcka och äppelkindade image. Den överraskande öppenhjärtliga memoarvolymen Doris Day: Her Own Story (1975) var ett sådant försök, men hon insåg samtidigt det hopplösa i företaget: "Jag förblir fröken Kyskhetsbälte, och därmed basta."(8)