EN HERRE I FRACK

Första scenen:
En rundnätt ung man, elegant klädd i frack, gör entré. Orkestern spelar upp, och den stilige revycharmören tar genast ton:

Det hänt mig många, många gånger
att unga damer ömt jag kysst
Jag har ej rönt motstånd,
de blott stammat "ack"
- för jag var en herre i frack

En kväll på maskerad jag mötte
en flicka som var ganska nätt,
och jag henne fråga´
och hon svara´ "tack"
- för jag var en herre i frack

Andra scenen:
Spotlighten riktas nu mot ett annat hörn av scenen. En fetlagd man i 60-årsåldern med mörka ringar under ögonen sitter på en pall med ett notblad i händerna, och han sjunger följande sång:

Runka mig med vita handskar på,
det är enda sättet det kan gå.
Det var mycket länge sedan som jag på hästen skumpa´,
lika länge sen som jag kört pitten i en stumpa.
Runka mig med vita handskar på,
i min gamla kuk det rör sig då.
Plötsligt framför regementet tycker jag mig stå,
och då rycker pitten till och sprutar ut:
Salut!

Vi inser plötsligt att det är samma man vi sett båda gångerna. I första scenen är han tjugotvå år, han har just komponerat sången "En herre i frack" till vilken den unge Hasse Ekman skrivit texten. Året är 1934. I den andra scenen har vi hunnit fram till revolutionsåret 1968, och Johnny Bode - för så heter vår hjälte - är i full färd med att spela in porrskivan Bordellmammas visor på Rondex förlag.
Vad som däremellan skett utgör ett av de märkligaste kapitlen i svensk underhållningshistoria. Det är berättelsen om Johnny Bode, a k a Juan Delgada - sångare, schlagerkompositör, författare, operettkung i Wien, mytoman, bedragare, småtjuv, nazistkollaboratör, m m, m m.

Akt 1.

"Stockholm! Full av avund och hat! Fylld av kamp om varje millimeter, om varje öre! Styrd i varje bransch av klickar, som bestämmer praktiskt taget allt! Stockholm! Storstaden! Med djungel och elände! Med kamp på kniven! Nattklubbar, luder, Birger-Jarlsgatan och allt som hör till!
Stockholm! Vad gör det fula! Det måste du dras med som storstad! Du är lika tjusig ändå.
Nattklubbarnas gyllene tidsålder, ja, då kom jag till Stockholm!"
När Johnny Bode i sina memoarer skildrar det Stockholm han mötte som 14-åring låter det förvisso som de allra mest romantiska New York-skildringarna. Bode var heller inte sen att kasta sig ut i huvudstadens sjudande nöjesliv. På barer och klubbar som Nattugglan, Gaiety, Grotta Azurra, gjorde han sig känd som en ovanligt försigkommen ung man, som världsvant gled omkring i smoking och med ett tre decimeter långt cigarrettmunstycke.
Bode föddes 1912 i Falköping som son till disponenten Alvar Bode och hans maka Judit. Han var bara ett år när föräldrarna skildes, han flyttade hit och dit under hela barndomen, lärde sig tidigt att dricka sprit (sju år), och att stjäla. Han drömde om att bli sångare och revycharmör. Allra mest beundrade han Karl Gerhard, och femton år gammal skrev han i mästarens anda en skolrevy för Skara Högre Allmänna Läroverk. En bitsk och satirisk revy enligt Bode själv, men när skolans rektor fick läsa manuset stoppades revyn genast. Bode hade nämligen hoppats att få "hela flickskolans nakenprakt i Parisfinal", vilket skolledningen rimligen inte kunde acceptera. Bode fick sluta skolan, och återvände snart till Stockholms nattliv. Bodes första skandal var ett faktum. Det skulle bli fler.
Bode gjorde sig dock först bemärkt som sångare och kompositör. Han sjöng in sin första skiva redan 1929, bara sjutton år gammal, och den följdes snart av flera. För Gösta Ekman d ä skrev han sin mest berömda sång, "En herre i frack", Jussi Björling sjöng in hans "Min längtan är du", själv lanserade han "Den gamla spinnrocken". Han tjänade bra, och karriären tycktes gå spikrakt uppåt. Men det stod snart klart att Bodes främsta fiende var han själv.
Bode förde ett närmast osannolikt vidlyftigt uteliv, och han utvecklade ett mästerskap i att smita från notor, eller låta andra betala för sig. Berömt är hans "överrockstrick": Bode sitter på krogen i glada vänners lag. När det är dags att betala kallar han till sig kyparen och ber honom hämta hans rock i garderoben, eftersom han har pengarna där. Kyparen återkommer djupt generad, han har inte kunnat hitta Bodes rock i garderoben, den är försvunnen, troligen stulen. Bode blir rasande och ropar skandal. Sällskapet slipper betala och lämnar restaurangen. Senare avslöjar Bode att han avtalat med en vän att smyga in och hämta rocken i garderoben - med resultat att Bode inte bara kommer undan att betala, utan dessutom får tillfälle att spela förorättad gäst!
Ännu 1974 kunde Bode visa att de gamla takterna satt i. På julaftonsmorgonen det året lyckades han lura av hotell Savoy i Malmö en julskinka genom att ringa upp dem och imitera Henning Sjöström. Han frågade artigt om hotellet kunde iordningsställa en skinka åt honom, som skulle hämtas i taxi; räkningen skulle man skicka till kontoret i Stockholm. Det var först efteråt personalen insåg vem som hade suttit i taxins baksäte och tagit emot skinkan - inte någon kändisadvokat, men väl en ökänd herre i frack.
Berättelserna om Johnny Bodes fiffel med hotellräkningar och krognotor är legio. Hans bondfångartrick hade något tvångsmässigt över sig - oavsett hur höga inkomster han tidvis hade, såg han alltid en ära i att låta andra betala. Under en musikkongress i Köpenhamn på 30-talet bodde Johnny på samma hotell som kompositören Fred Winter. När denne lämnade hotellet fick han inte bara sin egen räkning i handen, utan också Bodes. Johnny hade uppgivit för hotelldirektionen att han var Fred Winters son, och att Winter därför skulle betala bådas hotellräkningar och middagar, inklusive kaviar och champagne.

Akt 2.

Dagens Nyheter 9 maj 1936: "Johnny Bode har under de fortsatta förhören erkänt att han gjort sig skyldig till stölder av familjeklenoder och dyrbara silversaker vid besök hos Gösta Ekman."
1936 åtalades Bode för stölder och bedägerier, det var allt från checkbedrägerier med hemmagjorda firmastämplar till en mattstöld på Bal Palais. Rättegången blev mycket uppmärksammad, i synnerhet som Bode kryddade sitt vittnesmål med berättelser om hur han planerat spionage och kontraspionage, om hur han tänkt gifta sig med madame Kollontay och sälja sovjetiska miltärhemligheter till Sverige. Den gången erkände Johnny sig skyldig till alla anklagelser, men många år senare tog han tillbaka sina ord. I memoarerna hävdar han att han var oskyldig till allting, det var bara dåliga rådgivare som sagt åt honom att erkänna för att kunna åberopa sinnessvaghet: "Bekänn. Vad som helst. Sex månader på Beckomberga. Eget rum och skrivmaskin. Mat tre gånger om dagen. Bad var fjortonde dag."
Rätten ansåg mycket riktigt Bode sinnessjuk och skickade honom till Ryhovs sinnessjukhus. I sjutton månader skulle han sitta på sjukhus. Nu grundlades Bodes livslånga hat till Medicinalstyrelsen, eller "Mestapo" som han kallade dem. Väl utskriven återgår han till sin gamla livsstil. Sångturnéer, skivinspelningar, men också nattklubbar och - misstänkt vapenhandel! Johnny hade skrivit brev till Husqvarna Vapenfabrik, Bofors, och Landsverk och frågat om priser och leveranstider för kanoner, stridsvagnar och handeldvapen. Säpo kopplades in, men kunde inget göra eftersom Bodes brev möjligen var suspekta, men knappast olagliga.
-Det här är väl inte märkvärdigare än att skicka efter noter på postorder, lär Bode ha svarat Säpos utsända.

Akt 3.

Vi har nu hunnit fram till februari 1942. Karl Gerhard spelar sin antinazistiska revy Tingel-tangel på Folkan i Stockholm. I publiken återfinns Johnny Bode, just återkommen från Finland där han arbetat som frivillig fältartist. Det finns många versioner av vad som nu sker. I jazzmusikern Arthur Österwalls memoarer får Gerhard spela hjälterollen: han upptäcker Bode i nazistuniform på första raden, fäller några dräpande kommentarer, och tillkallar vaktpersonalen som bär ut honom "till allas förtjusning och KG:s belåtenhet". Enligt samtida pressuppgifter grips Bode under pausen i foajén, han har svensk beredskapsuniform och hakkorset på sig, och han protesterar livligt mot ingripandet. Han ska också strax innan ha tagit sig in i Gerhards loge och gjort Hitlerhälsning, samt bett om att få spela upp en nykomponerad melodi. Det var dock inte hans provokativa uppträdande som föranledde arresteringen, utan det faktum att han som försöksutskriven underlåtit att anmäla sig hos sin övervakare.
I sina memoarer förnekar Johnny som vanligt allting. Han bar "en vanlig enkel fältuniform med min gradbeteckning från Finland", vilket var hans självklara rättighet, ingripandet var klumpigt och onödigt uppseendeväckande, ytterligare ett exempel på psykiatrikernas maktfullkomlighet. Gerhard beklagade senare det inträffade i telefon till Bode. (I hela sitt liv beundrade Bode Gerhard, och i memoarerna betonar han gång på gång att Gerhard inte hyste något agg till honom).
Vad som än hände den där kvällen på Folkan, är åtminstone en sak säker: Johnny Bode var nu persona non grata i musikbranschen. Hans senaste grammofoninspelningar drogs in av skivbolaget, bl a en skiva med den i sammanhanget märkliga titeln "Älskling, rid i natt!". Han kunde inte uppträda någon annanstans än hos de svenska nazisterna, men hos dem skapade han förvirring när han började parodiera Hitler och Göring. Bode blev tvungen att söka sig utomlands.

Akt 4.

Johnny får ett erbjudande att arbeta för nazisterna i det ockuperade Norge, och tackar ja. Nu är hans popularitet i Sverige i botten, Kar de Mumma skriver i Nya Dagligt Allehanda att spöstraffet borde återinföras så att Bode kan få det straff han förtjänar.
I Norge blir han intervjuad av tidningarna, och uttalar sig positivt om nazismen. Han sjunger en satirisk kuplett om Sverige i norsk radio. I sina memoarer (publicerade 1950) anger han flera skäl till sin Norge-vistelse: operettromantik, en förhoppning om att kunna finna "ett spår i tragedin-sabotaget Hårsfjärden", möjligheten att skriva en bok. Det förstnämnda skälet är troligen det som kommer sanningen närmast. I memoarerna visar Bode inga tecken på att ångra sig, han skildrar Norge-tiden som ett enda stort äventyr; party, brudar, och stiliga uniformer. Så här kan det låta: "Först var det middag i Fuhrerheim (Officerskasinot) och det dracks flitigt, det skall Ni tro, men det är just inte många som kan dricka mig under bordet, så att tyskarna misslyckades fullständigt."
Hans största insats i Norge var att sätta upp en propagandarevy tillsammans med Ernst Rolfs nazistiske son Sven-Erik. "Ta det som det er" var den anspråkslösa titeln, den fick blandad kritik, drog inte mycket folk, och spelade ca 20 gånger. Bode sjöng kupletter och imiterade Churchill, till tyskarnas glädje.
Bode lyckades dock till sist göra sig omöjlig också hos nazisterna. Han festade för mycket, stal, och visade inte tilltäcklig respekt för herrefolket. Det slutade med att Bode spärrades in i koncentrationslägret Grini, något svävande anklagad för att vara en "suspekt person". Själv hävdade han att han hade smugglat ut hemliga uppgifter till Sverige. I memoarerna skildrar han arresteringen på följande sätt:

-Bode, spelet är slut. Komedin är kommen till sista akten. Hur tror ni den kommer att sluta?
Gestapochefen såg triumferande på mig. Han var mycket teater- och musikintresserad. Vi hade druckit många bägare ihop under de gångna månaderna. Han visste det! Jag visste det! Vårt samtal var som på ett party. Förbindligt! Älskvärt! Men med en skog av bajonetter bakom varje ord.
-Komedier slutar alltid lyckligt, om regissörerna vill det, svarade jag.
-Jag beundrar er fattning.
-Tack.

På Grini satt han fem veckor innan han utvisades till Sverige. Väl hemma spärrades han återigen in på sinnessjukhus, en tid som han sammanfattade med orden "tennis med chefsläkarna och samlag med sjuksköterskorna". På sjukhuset förhördes han flera gånger av Säpo. Han hade mycket att berätta: var nazisternas hemliga skatt var gömd, sanningen om Jane Horney m m. Han lovade också att han kunde locka fram nazistagenter i Stockholm genom att fem kvällar i rad sitta på krogen och supa (på Säpos bekostnad förstås!). Säpo tackade dock nej till det generösa erbjudandet.
För att bli utskriven från sjukhuset blev Bode tvungen att låta sterilisera sig.

Akt 5.

På 50-talet återfinner vi Johnny Bode som operettkung i Wien. I Sverige var han efterlyst för grovt häleri, och därför valde han att börja en ny karriär utomlands. Under pseudonymen Juan Delgada skrev han flera operetter, som gjorde stor succé över hela Europa. Människor som inte hade en aning om hans skumma förflutna betraktade Bode/Delgada som operettkonstens stora hopp, "den nye Lehár" kallades han i reklamen. 1957 ingick han sitt andra äktenskap, denna gång med en 22 år gammal österrikiska. Han inledde också ett samarbete med Jules Sylvain, som efter ett kringflackande liv hamnat i Wien. Den gamle schlagerkungen var nu en djupt bitter man, som bl a tillämpade voodo på verkliga och inbillade fiender.
Det såg faktiskt ut att börja ljusna för Johnny Bode - om det nu inte hade varit för Johnny Bode själv. Efter några år var han tillbaka i sitt gamla liv. I stora rubriker visste tidningarna att berätta om obetalda hotellräkningar och checkbedrägerier - ett vid det här laget välbekant mönster. Bode höll också presskonferenser där han förvånade journalisterna med att hävda att det var han som - under pseudonym - skrivit "An den schönen blauen Donau".
Hans unga hustru fick till slut nog och tog ut skilsmässa. Bode svarade med att inleda en vårdnadstvist om parets tax, ett mål som utföll till Bodes fördel: han fick rätt att besöka hunden varje söndag. Han kunde dock inte njuta den segern särskilt länge, han blev tvungen att lämna landet hals över huvud och återvända till Sverige. Operettkungen Delgada var ett minne blott.

Akt 6.

Hemma igen försökte han dra igång sin gamla karriär. Några skivinspelningar och konserter blev det, men också den gamla vanliga stöld- och bedrägericirkusen. Han var även över ett varv i Norge igen, sedan han utsett sig själv till hedersgäst vid nattklubben Chat Noirs 50-årsjubileum.
1968 var det så dags för "Bordellmammas visor", som han sjöng in tillsammans med Lillemor Dahlqvist. Bode var som alltid i behov av pengar, och svängde snabbt ihop ett antal porrlåtar med nyskrivna melodier, eller med musik lånad från operettkungen Delgada. Resultatet blev en intressant brytning mellan form och innehåll, mellan de pornografiska texterna och de oskuldsfulla schlagermelodierna. Men även i själva texterna märker man att det är en romantisk gammal plattcharmör som varit framme:

Bordellmammorna har nog fällt båd´ en och annan tår
när de har drömt tillbaka till sin ungdoms första vår.
De minns trots allt den första pitten mellan sina lår,
och det är något som var kvinna säkert lätt förstår.

"Bordellmammas visor" blev Bodes sista stora framgång, om än underjordisk. Skivorna följdes av flera försök i samma genre, och Johnny gav också ut några porrböcker.
Det berättas att Johnny Bode på 70-talet råkade gå förbi en porrklubb i Malmö, från vilken strömmade musik ut på gatan. Det var "Bordellmammas visor", och Bode blev så glad att han genast stormade in på klubben. Där fick han syn på ett live show-par som hade sex på scenen, Bode slet av sig kläderna och försökte delta i showen, men blev genast utslängd.
Med tanke på Bodes livsstil är det lite förvånande att han blev över sjuttio år gammal. Han dog i juli 1983, fattig och ensam.
"En herre i frack" och operetter i all ära, men med all sannolikhet är det nog ändå just "Bordellmammas visor" som säkrat Johnny Bodes odödlighet. Sångerna om Åbo-Britta och Neger-Joe kommer att höras på våra skolgårdar många generationer framöver.
Myten Johnny Bode kommer säkert också att leva länge. Fiffiga bondfångare och skamlösa hedonister har alltid varit något av folkhjältar. I folkhumorns värld har både fiktiva och verkliga personer fått förkroppsliga våra frihetsdrömmar: Eulenspiegel som sket i kyrkan, Gargantua, Mannen Som Gör Vad Som Faller Honom In, Lasse-Maja, Bellman, och Socker-Conny. Med Frödings ord: "Blott den som är vild, är fri".
(MK)

Källor (för hela temasektionen):
Norlén, Ingmar & Nyquist, Bengt: Herre i frack. Berättelsen om Johnny Bode
Carlssons 1991
Bode, Johnny: Brokiga förflutna. Viktoriaförlaget 1950
Dö i tid. Viktoriaförlaget 1950
Bordellmammas visor. Rondex LP 101 (LP) 1968
En herre i frack. Koster KLPS 147 (LP) 1985
Österwall, Arthur: Från Internationalen till Nalen. Ordfront 1990