Kommer snart på en biograf nära dig:

DAGEN DÅ CLOWNEN GRÄT

-I tio år har jag gått och tänkt på den här filmen. Nu satsar jag hela min karriär på den. Den kan döda mig...
Det är april 1972. Jerry Lewis berättar i en intervju om sin kommande film, The Day the Clown Cried, som han hoppas ska bli hans mästerverk. Efter att ha gjort 40 komedier, ska han nu göra sin första allvarliga film. Historien utspelar sig under andra världskriget, och handlar om clownen Helmut som hamnar i ett koncentrationsläger, där han med sina cirkuskonster får barnen att för en stund glömma allt elände. Nazisterna tvingar honom att locka in barnen i gaskammaren, men väl där bestämmer han sig för att följa barnen i döden.
Filmen spelades in i Paris och Stockholm.
-Tidpunkten, vädret, inspelningsstudion och sist men inte minst viktigt de svenska skådespelarna som är ovanligt professionella och disciplinerade, alla dessa faktorer har medverkat till att jag valt just Sverige, berättade Jerry Lewis på en presskonferens som hölls dagen före inspelningsstarten i Europafilms studior i Sundbyberg. Bortsett från Lewis var nästan alla skådespelare i filmen svenskar. Harriet Andersson spelade clownens hustru Ada, Sven Lindberg var lägerkommendant, Lars Amble SS-officer, och John Elfström, Ulf Palme, Gunnar "Knas" Lindkvist, Keve Hjelm m fl spelade lägerfångar. Enligt Myggans Nöjeslexikon ska Lewis ha envisats med att låta de judiska barnen spelas av blonda svenska barn, vilket skapade en absurd effekt. Detta motsägs dock av samtida inspelningsreportage, som uppger att filmteamet anlitat invandrarbarn.
Den 22 maj 1972 meddelade Aftonbladet: "Om en knapp vecka är filmen färdig. Jerry Lewis rakar av sig sitt svenska skägg. Han flyger hem till sin fru Patti och sina sex barn i USA." Riktigt så enkelt var det nu inte. Meningen var att filmen skulle haft premiär sommaren 1974. Mer än tjugo år senare väntar vi fortfarande på den.
Redan 1965 hade Jerry Lewis läst Joan O´Briens manuskript till The Day the Clown Cried.
-Jag är inte redo för nåt sånt än, hade han sagt då. 1971 fick han återigen frågan om han ville göra filmen. O´Brien var övertygad om att endast Lewis kunde spela clownen på det sätt som hon föreställt sig. Lewis tvekade: "Tanken på att spela Helmut skrämde livet ur mig. Hans ensamhet var mig väl bekant, skräcken, desperationen som låg djupt ned i hans själ. Jag visste att det inte skulle bli någon enkel uppgift att spela honom, att det skulle bli mitt livs största konstnärliga utmaning."
Lewis accepterade till slut, och började göra research. Han besökte Belsen, Dachau, och Auschwitz. För att kunna spela koncentrationslägerfånge gick han ned sexton kilo på sex veckor genom att bara äta grapefrukt.
Ur skådespelarnas synvinkel tycks allt ha fungerat bra - när Stupido nu tjugofem år senare frågar Harriet Andersson kan hon inte minnas några problem från själva inspelningen. Men för regissören trasslade det till sig rejält. Lewis hade fått löfte om att finansieringen inte skulle vara något problem. Producenten Nathan Wachsberger skulle finansiera filmen tillsammans med Europa Film, men han höll inte sina löften, och ganska snart upphörde utbetalningarna från honom. Till slut var han skyldig Europa Film 1,8 miljoner kronor. Vad värre var: Wachsberger hade inte säkrat filmrättigheterna till berättelsen.
Konflikten blev aldrig löst. Större delen av filmen finns nu hos Svensk Filmindustri, som övertog Europa Films lager efter bolagets konkurs. Filmens sista tre scener finns i Jerry Lewis ägo. 1983 hävdade han att tre eller fyra scener till måste spelas in innan filmen är färdig.
Varför gjorde han filmen? I bakgrunden fanns Lewis egna upplevelser av antisemitism och rashat i 40- och 50-talets USA. I tonåren blev han relegerad från skolan efter att ha klippt till rektorn, som fällt ett antisemitiskt yttrande.
Jerry Lewis själv ansåg inte att The Day the Clown Cried tematiskt innebar någonting radikalt nytt för honom. Han hade alltid sett sin form av komedi som ett försvar för den lilla, utsatta människan. I Alla tiders gågosse (1960), där Lewis drar nytta av sina erfarenheter som springpojke på hotell, är den stumme pickolon en "symbolisk protest mot de som ser springpojkar, hisskötare och överhuvudtaget alla uniformerade arbetare som ansiktslösa dockor". (Alla har dock inte uppfattat den humanistiska tendensen i Lewis filmer - satirikern Tom Lehrer föreslog en gång att Jerry Lewis borde vara lämpad att förestå en "Make Fun of the Handicapped Week").
De flesta känner kanske till The Day the Clown Cried genom Harry och Michael Medveds Golden Turkey Awards (1980). Enligt den boken försökte Lewis först engagera Jeanne Moreau till rollen som clownens hustru, men hon tackade nej, och budet gick vidare till Harriet Andersson (inte Anderssen, Mr & Mr Medved). Bröderna Medved ger också en annan version av filmens tillkomsthistoria än den gängse. De hävdar att det handlade om en personlig konflikt mellan Lewis och Wachsberger, att Lewis vid ett tillfälle lämnade inspelningen, och blev stämd av Wachsberger. "Trots dessa svårigheter lyckades Wachsberger slutföra inspelningen", skriver Medved - ett påstående som går stick i stäv mot övriga skildringar av förloppet. Hur som helst - The Day the Clown Cried har stämplas som kalkonfilm utan att ha haft premiär, eller ens blivit färdigställd.
Stupido har dock på mystiska omvägar fått tillgång till filmens manuskript. Där kan vi få åtminstone en aning om vad för slags film det handlar om.
Manuskriptet är skrivet av Joan O´Brien och Charles Denton, det är baserat på en berättelse av Joan O´Brien, och har "additional material" av Jerry Lewis. Filmen öppnar med scener från en cirkus. En av huvudattraktionerna är clownen Gustav, och i hans släptåg återfinner vi vår hjälte, Helmut Doork, en tidigare framgångsrik clown, men nu klart på dekis. Doork är alls ingen sympatisk person, han är bitter och hatisk, och framför allt självgod. (Jerry Lewis har i flera filmer gestaltat clowner. I En sån jäkel till farsa (1965) - ej att förväxla med Alla tiders farsa (1958) - finns en förstudie till Helmut Doork, Lewis spelar där en självisk och allmänt antipatisk cirkusclown, som hatar barn och bara tänker på pengar).
Clownen Gustav är missnöjd med sin medhjälpare, och försöker få honom avskedad . Det lyckas honom också, och när det står klart för Doork att hans karriär är över går han ut och super sig full. Det kan ju bara gå på ett sätt. I fyllan och villan börjar Doork göra Hitlerparodier i närvaro av några SS- och Gestapomän. (Enligt manuskriptet skulle Chaplinbilder fällas in under denna scen - om jag förstått saken rätt trollar Helmut fram filmbilder inför de häpna Gestapomännen). Det blir fångläger för Helmut, förstås. Han är bitter och inbunden, och ägnar dagarna åt patetiska försök att bli benådad. I fånglägret är tillvaron hård, men här finns också goda och empatiska medfångar, som alltid ställer upp för andra. En sådan är Johann Keltner, som ofta tar sig an Doork och försöker locka fram hans mänskliga sidor genom visa aforismer.
I manuskriptet finns också en märklig anakronism instoppad. Efter ett slagsmål frågar en fånge sin kompis varför han inte deltog. Kompisen svarar "I make love, not war", börjar fnissa, och tillägger att det där skulle säkert kunna bli en riktigt bra slogan en vacker dag. (Eftersom fångarna ska föreställa vara tyskar, undrar man hur dialogen lät på deras språk. "Make love, nicht wahr" kanske?).
Fångarna tjatar på Helmut att han ska underhålla dem med sina pajaskonster, och han ställer motvilligt upp. Stämningen är hotfull: "Få oss att skratta, annars...". Det blir en fullständig katastrof; rädd, ilsken och oinspirerad gör han en urusel föreställning. I samma veva anländer judiska fångar till lägret. De ska stanna där en kort tid innan de skickas vidare till Auschwitz. I besvikelse över Helmuts misslyckade föreställning slänger en av medfångarna lera i ansiktet på honom. Nu får han plötsligt skratt från oväntat håll. De judiska barnen betraktar honom på avstånd och skrattar högt. Händelsen livar upp Helmut. Han känner plötsligt att han fått en uppgift i livet. Varje dag söker han upp barnen och uppför sin show för dem. Men glädjen varar inte länge. Lägerledningen sätter snart stopp för Helmuts föreställningar. När barnen ska skickas iväg i godsvagnar tar man dock Helmut till hjälp för att få dem att lydigt följa med, och inte skrika och väcka uppmärksamhet. Av misstag blir Helmut kvar i godsvagnen, och följer med barnen till Auschwitz. När man upptäcker Helmut beslutar man sig för att låta honom leda barnen in i gaskammaren. Han ställer upp, men bestämmer sig också för att stanna därinne med barnen. Filmen slutar med att Helmut underhåller barnen in i det sista, från gaskammaren genljuder ett stilla skratt.
Detta är, enligt manuskriptet, handlingen i den film vi förmodligen aldrig kommer att få se. Det skulle dröja till 1981 innan Lewis gjorde en ny film, Sopproten, där han återigen spelar clown. Den här gången blir han friställd när cirkusen läggs ned, han får anställning vid posten, och gör succé genom att dela ut breven i clownkostym.

Avslutningsvis vill vi fästa uppmärksamheten på ett ännu olöst mysterium: den 24 maj 1972 skrev Aftonbladet i en stort uppslagen artikel om den mystiska Tina, 18 år, som följt Jerry Lewis som en skugga under hela filminspelningen. I flera veckor hade hon gjort Lewis sällskap i och utanför Stockholm, visste AB att berätta, och under inspelningarna satt hon tyst och iakttog Lewis när han regisserade. "Hon är ett snyggt blickfång. Men bara Lewis och hans svenske regiassistent Rune Hjelm vet varför hon hela tiden är med." Själv vägrade Tina svara på frågor, hon bara log gåtfullt, "vaktad av en stor och lika hemlighetsfull schäfer". Aftonbladet spekulerade i om Tina möjligen var Lewis nya filmfynd.
Stupido hade vid pressläggningen inte kunnat finna någon lösning på denna filmhistoriska gåta.
(MK)