HASSE & TAGE:

"I evighetens perspektiv är ett människoliv bara en sekund", säger Tage Danielsson i revyn Lådan från 1967. Det är en visdom man känner igen från många av AB Svenska Ords produktioner. Hos inga andra svenska revyartister är insikten om alltings förgänglighet så påtaglig som hos Hasse & Tage. Gång på gång återkommer de till tanken på livets korthet, om och om igen formulerar de sitt carpe diem , i sånger, sketcher, och filmer försöker de besvärja den ständigt hotande slentrianen och vardagsrutinen. Ett tidigt exempel på detta tema är den scen i Svenska bilder (1964) där Hasse Alfredson uppvaktar Lissi Alandh och bjuder hem henne på middag. Det börjar romantiskt, men efter bara en kort liten stund glider scenen omärkligt över i tristess och grå vardag. Borta är den amorösa stämningen, istället ser det ut som om de bott ihop i tjugo år. Ett helt livs äktenskap sammanfattat på några få minuter. (Eller som äktenskapsexperten Lindeman klarsynt konstaterat: "Ett äktenskap kan liknas vid en måltid, som börjar med desserten. Sen blir det mera den dagliga lunchkorven, och slutar i en allmän känsla av lökströmming för många människor"). Denna drastiska tidsförkortning är ett vanligt grepp hos Hasse & Tage. I Lådan ingår en sketch där ett helt liv komprimerats till två minuter, från det lilla barnets "Nulle vill ha saft!" till den slagrörde gamlingens "Nulle vill ha saft!". I Hasse & Tages sista gemensamma produktion, Fröken Fleggmans mustasch (1982), är hela föreställningen gjord efter denna princip: några människors liv skildras i ett rasande tempo från 20-talet fram till idag. I två av filmerna får vi följa ett människoliv från vaggan till graven: I huvet på en gammal gubbe (1968) och Picassos äventyr (1978).
Livets mening och värde är ett ständigt återkommande tema hos Hasse & Tage. Att det blivit så kan ha flera orsaker. Hasse Alfredson har i en intervju berättat om att han länge var övertygad om att han skulle dö vid fyrtiosex års ålder, eftersom både hans far och farfar hade gjort det.
Vad gör vi av våra dagar? Livet är tomt och innehållslöst om vi inte fyller det med någonting, har vi lärt oss av pastor Jansson. I revyfinalerna vänder sig Hasse & Tage många gånger direkt till publiken, ibland för att höja dess livskänsla, ibland med uppmaningen att rätt ta till vara på tiden. Tydligast blir det i finalen till Fröken Fleggmans mustasch :

Veckan innehåller mest
... vånda!
Men på fredag ska en fest
... stånda!
Och på lördag sitter man och suckar att i övermorgon är det
... månda´!

Tappa inte din livs-
... gnista!
Efter måndag kommer dock
... tisda´!
Ty bananen i din kassakista, den var säkert inte världens
... sista!

I sin bok Typer lanserar Tage Danielsson begreppet "levnadsklåpare" (i motsats till levnadskonstnär) om dem som arbetar så hårt för att höja sin levnadsstandard att de glömmer bort att leva, och samma tema återkommer i sången "Vi har det bra" från revyn Konstgjorda Pompe (1963).
Grip dagen, alltså - och Hasse & Tage är aldrig så inspirerade som när de besjunger livets alla glädjeämnen, mat, dryck, konst, kärlek, sex. I Fröken Fleggmans mustasch brister Gösta Ekman ut i en hyllning till kvinnokroppen ("de har ju mjukare skinn/och de har rundare slut/och där damer går in/där går herrarna ut"), och i Spader, Madame! (1969) jublar hela ensemblen över den livgivande solen ("Hej alla glada!/Hej alla glada!/Solen är balla jättekulan!"). "Ät, drick, och var glad" är ett bibelord som Hasse Alfredson gärna citerar, nu senast i hans bidrag till Göteborgs filmfestivals stafettfilm 90 minuter 90-tal (1996).
Denna lyckliga hedonism genomsyrar allt vad Hasse & Tage gjort, även deras politiska satirer. Man märker det på bildspråket - när Tage Danielsson skriver en dagsvers om regeringens mediepolitik är metaforen självklar: han liknar Sveriges Radio vid en jättekvinna, så hårt åtsnörd i midjan att kroppen gått av på mitten:

En så vesen glädjeflicka
gör en sällan glad i håg,
för hon saknar ju den spricka
vari roligheten låg.

När han skriver en dikt om vikten av att kunna se nyanser går associationerna i samma riktning: "flickor är vackra båd´ fram och bak/liv är en mångfacetterad sak".
Motviljan mot slentrian och rutin fick sin praktiska tillämpning i de improviserade avdelningar som Hasse & Tage ofta la in i sina revyer, det gäller Lindemanmonologerna i synnerhet. Släkten Lindeman lever i en värld där ingenting är vad det från början verkar: allting flyter och anything goes . Världen förändras från den ena sekunden till den andra, från den ena meningen till den andra, och logiken står hjälplös. Lindemanfiguren själv är mänsklig, alltför mänsklig. Han är helt styrd av sina känslor, vare sig det är fåfänga, stolthet, vrede eller självömkan. Han är lika paradoxal som livet självt.
Det händer ofta att man läser satirer som verkar födda ur en ilska över att världen (och människorna) vägrar att anpassa sig efter satirikernas ideal. Om inte verkligheten stämmer med teorin, så mycket värre för verkligheten - det tycks vara den allmänna attityden. Hasse & Tages satir är av ett annat slag. De utgår istället från sin upplevelse av världen som något bräckligt och skört, något som måste skyddas. De är inga revolutionärer, de vill hellre försvara världen än förändra den. Politiken är inget självändamål, utan ett nödvändigt ont för att stoppa de krafter som vill släcka den balla jättekulan för oss:

Här står nu en höstdag förtrollande skön
och pockar på uppmärksamhet.
Och här sitter jag med mitt klank om miljön,
en ständigt förbannad poet. /.../
Man skriver om minus. Men sällan förklarar
man tydligt och klart vad det är man försvarar. /.../
Jag tillönskar Sverige all lycka och medgång.
Sen blir jag väl arg, efter soljävelns nedgång.

Utopia kan aldrig förverkligas, men man kan ju alltid hoppas att barnen ändå får ett glas öl.
Hasse & Tage var visserligen inte opåverkade av den dogmatiska 70-talsvänstern. Ibland blev deras satir ideologisk, i en dålig mening. I Sopor (1981) står LO-pampen och bockar underdånigt inför SAF-kapitalisten, och i Äppelkriget (1971) finner man spår av vänsterns minst sagt diskutabla demokratisyn. Ägget är löst (1975) är en nästan revolutionär film om en syndikalistisk samhällsomvandling. I Fröken Fleggmans mustasch beskrivs antinazister som hedervärda demokrater, medan antikommunister framställs som ljusskygga reaktionärer. Det är en vanlig vänsteråsikt, som är svår att förstå - båda hållningarna borde rimligen vara lika hedervärda.
Hasse & Tage tog ställning i en rad samhällsfrågor, och det är självklart att man inte alltid kan dela deras åsikter. Men det är ändå lätt att instämma i Tage Danielssons ord, som kunde stå som motto för AB Svenska Ords produktion: "Åh, vad världen är vacker! Låt den vara!"