KNOHULTS VÄRMEDÖD

Rapport: Martin Kristenson

Termodynamikens andra lag, entropilagen, säger oss att alla system är dömda att gå från ordning till kaos. Hela universum följer denna nedslående lag: molekyler bryts ner till partiklar som i sin tur mer och mer övergår till den minst organiserade typ av energi som finns, värme. En gång, om många miljoner år, kommer allting i universum ha förvandlats till värmeenergi. Det är det som kallas universums värmedöd.
I en brett upplagd svit om tjugo filmer har Ragnar W Frisk tillsammans med några andra filmregissörer tecknat en helvetesvision av en värld där det termodynamiska sönderfallet har accelererat till en hastighet som gör det möjligt att uppfatta med blotta ögat.
I de tidiga Åsa-Nissefilmerna etableras Knohult som en trygg och fridfull landsbygdsidyll. Konstapel Klöverhage, i Willy Peters gestalt, vakar över friden. En annan fast punkt i tillvaron är den ständigt sjungande Bertil Boo, som förekommer i så gott som alla tidiga Åsa-Nissefilmer. Knohultsborna kan inte ta sig en skogspromenad eller en tur ner till handelsboden utan att stöta ihop med Boo eller åtminstone på avstånd höra hans sånger klinga ut över nejden. Men redan här finns ett förebud om att allt inte står riktigt rätt till i Knohult. Den gemytlige sångaren heter ömsom "Boo" och "Broo" och arbetar ibland som skogvaktare, ibland som lantbrukare. Som vi kommer att se är detta en knappt märkbar, men ändå omisskännlig varningssignal att någonting är fel, fruktansvärt fel.
I Åsa-Nisse möter vi för första gången torparen Nils Nilsson och hans hustru Eulalia. Nisse är ute och fångar gammelgäddan, tjuvfiskar kräftor, och köper en jeep av smeden Jansson. Han hinner också med att fånga några skurkar, som kommit över 20 000 kronor vid ett rån på Spännarps bruk. Vi får också följa hur handlanden Sjökvist uppvaktar hemsystern Elsa, som dock till slut väljer bonden Eric Broo.

Det är först på 60-talet som sönderfallet gradvis blir allt tydligare. Knohult börjar långsamt upplösas, i de senare filmerna vandrar byborna nästan uteslutande omkring i skogen eller på landsvägen, de enda hus som tycks finnas kvar är polisstationen och Sjökvists lanthandel. Åsa-Nisses eget hus får vi sällan eller aldrig besöka. Vad Nisse än sysslar med, så sker det i skogsgläntor, på någon äng eller brygga. Detta är kanske filmernas mest oroande detalj; vart tog Åsa-Nisses stuga vägen?
De sista filmerna består till över 90% av exteriörer, en skrämmande bild av människans utsatthet i en värld där allting, kulturen, moralen, naturlagarna , är på glid.
En gåtfull funktion i denna mardrömsvision har komikern Akke Carlsson fått. från och med Åsa-Nisse slår till medverkar han i samtliga Åsa-Nissefilmer. Till att börja med förekommer han endast i obetydliga biroller, men som vi snart kommer att få se blir hans roller efter hand större och viktigare. Detta sker i samma takt som Knohults värmedöd blir mer och mer påtaglig. Det verkar som om Ragnar Frisk velat göra entropin lättare att förstå genom att låta en skådespelare förkroppsliga den. Akke Carlssons gestalt blir därmed i än högre grad än den sjungande bonden ett järtecken, ett varsel om onda tider.
När vi kommer fram till Åsa-Nisse i agentform står det klart att förfallet börjat accelerera katastrofalt. Vi slungas rakt in i filmen utan förtexter. Sex gogo-brudar dansar omkring mitt i naturen. Konstapel Klöverhage, som vid det här laget förvandlats till komikern Akke Carlsson med hitlermustasch, ligger och spanar på flickorna. Någon har dock fått syn på Klöverhage, och skjuter sönder hans kikare, den ena efter den andra. Samtidigt har en störningssändare etablerats i Knohult, med resultat att TV bara sänder fyra år gamla program. Knohult är därmed isolerat från övriga världen. Åsa-Nisse och Klabbarparn lär upp Sjökvisten till hemlig agent och sätter honom på spåret. Mysteriet får dock aldrig någon nöjaktig förklaring, annat än om man tar entropilagen med i beräkningen. Det visar sig att Gubben i Lådan, känd från Hylands hörna, driver störningssändaren från en stuga på Höjdåsen där han bor tillsammans med de sex gogo-brudarna. Varför?
-Ska det behöva bli sånt här liv bara för att man tycker om att ha lite brudar omkring sig? lyder hans kryptiska förklaring innan han förs bort av polisen. Vanliga orsakssammanhang gäller inte längre i Knohult. Vi är långt borta från den första Åsa-Nissefilmens trygga lunk.
I denna film ser vi inte skymten av Kristin och Eulalia. Trots att Nisse och Klabbarparn refererar till sina hustrur (Kristin har börjat med kort-kort. jaså. Eulalia kör fortfarande med lång-långt), så får man en obehaglig känsla av att både stugorna och fruarna slutat existera.
Denna utveckling får sin fortsättning i Åsa-Nisse och den stora kalabaliken. Eulalia återkommer visserligen, och i några andlösa sekvenser får vi t o m se Nisses hem igen, men å andra sidan lyser Klabbarparn med sin frånvaro. Nisse umgås istället med Knohultarn, som tidigare bara förekommit i filmernas periferi.

 I Åsa-Nisse i rekordform sätter Ragnar Frisk punkt för sin dystopiska framtidsvision. I denna sista del fortsätter knohultsborna att försvinna utan att deras vänner och släktingar alls tycks lägga märke till det. Kristin och Eulalia är borta sedan länge, Sjökvisten har också gått upp i rök, och Klabbarparn har nu oförklarligt ersatts av Åsa-Nisses tidigare helt okände kompis Sven. Denne nyfunne vän företer en oförklarlig likhet med komikern Akke Carlsson. Det verkligt oroande med denna identitetsupplösning är dock att Klabbarparns oskiljaktige vän Åsa-Nisse är till synes helt obekymrad av allt detta. Han finner sig väl till rätta med sin kompis Sven och nämner inte Klabbarparn med ett ord.
Åsa-Nisse är inte heller sig lik. Han har fått en ny kostym, och, vad värre är, han har antagit Arne Källeruds gestalt.
Under dessa dystra omständigheter är det kanske bara barmhärtigt att en total amnesi tycks ha drabbat knohultsborna. De har uppenbarligen förlorat kontakten med det förflutna.
Åsa-Nisse sliter t ex med en ny uppfinning, ett specialbränsle som han hoppas ska göra sensation i båttävlingen Roslagsloppet.
, Rent principiellt skulle man kunna få bättre fart på båten med rätt bränsle, konstaterar han. Om man bara kunde hitta på nåt!
Han tycks helt ha glömt bort att han ägnat hela sitt liv åt att uppfinna specialbränslen och tillbehör, som han vunnit åtskilliga motortävlingar med.
I Åsa-Nisse ordnar allt vinner han en stockcar-tävling med hostmedicin som bränsle, i Åsa-Nisse på hal is vinner han en biltävling med hjälp av en ny förgasare, i Åsa-Nisse flyger i luften uppfinner han en extrautrustning som gör bilen Eulalia II förbluffande snabb, och i Åsa-Nisse i full fart vinner han Ylen-loppet för motorbåtar tack vare ännu en fantastisk förgasare. Den eviga återkomsten har drabbat Knohult, men om allt detta är Nisse lyckligt omedveten.
Men det är inte bara människor och hus som drabbas av den alltmer tilltagande entropin. Tidens och rummets lagar gäller inte längre i denna sista Åsa-Nissefilm. Mitt i en spännande båtfärd över sjön Ylen ser vi plötsligt Jokkmokks-Jokke stå lutad över en gärsgård och berätta en rolig historia:

Det var en grabb som gick till en cirkusdirektör och frågade om han
kunde få nåt jobb.
-Ja, vad kan ni för nånting? sa cirkusdirektören då.
-Jag kan härma fåglar.
-Ja, sa cirkusdirektören, jag har tjugo stycken förut som kan det jobbet.
-jaså, sa grabben. Kan jag inte få nåt arbete då?
-Nä, sa cirkusdirektören.
-Tack så mycket, sa grabben och flög ut genom fönstret. Täää.

 

(Senare i filmen återkommer Jokke och upprepar poängen, till förmån för de minnessvaga knohultsborna).
Efter Jokkes historia är vi tillbaka hos Nisse och Sven på Ylen. Där är vi f ö under större delen av filmen. Av filmens 73 minuter åker Nisse och Sven båt i 35 minuter - i sanning ett djärvt grepp av Ragnar Frisk. Här har slutligen dramaturgens lagar brutit samman under den allt omfattande entropin.
Båttävlingen kan ses som Åsa-Nisses desperata flyktförsök undan Knohults värmedöd. Det finns ingenting som håller honom kvar i Knohult längre, men att lämna byn är också omöjligt. Istället fastnar de båda vännerna i ett ingenmansland, för evigt dömda att fara varv efter varv på Ylen.
Där lämnar vi Åsa-Nisse åt sitt öde. Den tjugonde filmen blev den grymmaste av dem alla. Nästa steg hade kanske varit att låta Åsa-Nisse anta komikern Akke Carlssons gestalt. Verklighetsupplösningen är fullständig. Allt är oåterkallerligen förbi.

Åsa-Nissefilmer som nämns i artikeln:

Åsa-Nisse, 1949, regi: Ragnar W Frisk
Åsa-Nisse på hal is, 1954, Ragnar W Frisk
Åsa-Nisse flyger i luften, 1956, Ragnar W Frisk
Åsa-Nisse ordnar allt, 1956, Ragnar W Frisk
Åsa-Nisse i full fart, 1958, Ragnar W Frisk
Åsa-Nisse slår till, 1965, Bengt Palm
Åsa-Nisse i agentform, 1967, Arne Stivell
Åsa-Nisse i rekordform, 1969, Ragnar W Frisk