MABEL OCH HEDY

-till frågan om pajkastningens och nakenfilmernas
genealogi

1.
They should erect a statue to the guy
who first thought of hitting someone with a pie
Call it hokum, folks, or what you will
It sure got a laugh, and they´re laughing still
And nothing sounds quite as glorious
as a laugh that´s real uproarious
-Sammy Cahn/James Van Heusen
("Ya gotta give the people hoke")

Pajkastningens pionjärer lämnar mig ingen ro. Jag har i en tidigare artikel (Galago 3/93) tillskrivit stumfilmskomediennen Mabel Normand (1892-1930) upphovsmannaskapet till den cinematiska pajkastningskonsten. Det var kanske lite förhastat. Hur tidigt ute man än är finns det alltid någon annan som hunnit före.
I Rune Waldekranz filmhistoria uppges clownen Cretinetti (André Chapuis Deed 1884-1935) ha kastat pajer i filmer redan 1909-11. Inte ens han var först, men det var han som gjorde pajkastningen till ett välberäknat filmskämt.
Mabel Normand arbetade för den legendariske stumfilmsproducenten Mack Sennett och dennes filmbolag Keystone. Det var där som den verkliga pajkastningsvågen drog igång. Att det var Mabel som lanserade pajkastning hos Keystone bekräftas av flera samtida källor. Viktigast av dessa är Mack Sennett, som under många år var förlovad med Mabel. I sina memoarer har han gett sin version av händelsen:
Mabel hade en paus i inspelningsarbetet och satt och tittade på medan de andra i filmteamet spelade in en scen där komikern Ben Turpin skulle komma ut genom en dörr och se sig omkring. Turpin var känd för sin vindögdhet, och Mack Sennett, som regisserade filmen, var noga med att ta till vara varje tillfälle till lyteskomik. "Shoot the eyes! Shoot the eyes!" skrek han till kameramännen. Detta gav Mabel en idé. Några scenarbetare hade just ställt ifrån sig sina lunchpajer alldeles bredvid Mabel. När hon fick syn på pajerna kunde hon inte motstå frestelsen att slänga iväg en av dem rakt i ansiktet på Turpin. Stort jubel från hela filmteamet (utom Turpin). Alla insåg genast att detta var en milstolpe i komedins historia. Sennett lät hela denna scen vara kvar i filmen som den var, med paj och allt. I memoarerna säger han sig inte kunna erinra sig vad filmen hette, bara att den måste ha gjorts någon gång kring 1913.
Så långt Mack Sennett. Historien låter onekligen väl tillrättalagd, redan av detta skäl har man anledning att vara misstänksam. Att Sennett inte är den som förstör en god historia framgår också av memoarerna i övrigt. Viktigaste skälet att tvivla på Sennetts version är det faktum att Ben Turpin inte anställdes hos Keystone förrän 1917, då pajkastning redan hunnit bli en lukrativ industri.
A Noise from the Deep (1913, regi: Mack Sennett) uppges oftast vara den första Keystonefilmen där pajkastning förekommer. I den filmen kastar Mabel en paj i ansiktet på Roscoe "Fatty" Arbuckle. Den sistnämndes hustru, skådespelerskan Minta Durfee, har i flera intervjuer berättat vad hon minns från inspelningen. Enligt henne slängde Mabel iväg sin egen lunchpaj i ansiktet på en scenarbetare efter att denne försökt stöta på henne.
-Vad i helvete pågår här? ska Mack Sennett ha ropat.
-Jag ger bara Joe en bit av min paj, svarade Mabel.
Som synes ligger Durfees version ganska nära Sennetts, men skiljer sig i detaljer.
Även pajkastarforskningen har sina privatspanare, och till dessa hör författaren Andy Edmonds. Han har lämnat ett märkligt bidrag till pajkastningens genealogi. Han hävdar att pajkastningsskämtet var ett resultat av mötet mellan Fatty Arbuckle och den mexikanske
revolutionären Pancho Villa!
Arbuckle och hans vänner hade rest till El Paso, Texas, och var ute på picknick när de plötsligt stod öga mot öga med Pancho Villa och hans män, som riktade sina vapen mot det skräckslagna filmsällskapet. Arbuckle försökte blidka de hotfulla banditerna och bjöd in dem på picknicken, men utan resultat. Då började han istället kasta frukt mot männen, och när han fick syn på Villa slängde han iväg en paj. Villa tog emot pajen och slängde tillbaka den: "De skrattade våldsamt och skildes åt med ömsesidig respekt". Senare introducerade Fatty skämtet hos Keystone Studios och lärde Mabel hur hon skulle gå till väga, skriver Edmonds i sin bok Frame-up!
Frågan om pajkastningens amerikanska ursprung blir än mer komplicerad när man tar del av filmkännaren William Thomas Shermans rön. Han skriver att ingen film där Mabel Normand kastar en paj finns bevarad till eftervärlden . Om jag förstått saken rätt gäller detta även A Noise from the Deep . Denna film kan heller inte vara Keystones första pajkastarfilm, fortsätter Sherman, eftersom två pajer avfyras redan i The Ragtime Band, som spelades in ett par månader tidigare. Även den regisserades av Mack Sennett och hade Mabel Normand i huvudrollen. Hon är också en av dem som får en paj i ansiktet.
Sherman tror ändå att det var Mabel som introducerade pajkastningen hos Keystone. Det finns ingen anledning att misstro Sennett och flertalet andra Keystonemedarbetare, som samstämmigt pekar ut henne som pajpionjär.
En sak var hon i alla fall först med: tillsammans med bl a Chaplin och Marie Dressler medverkar hon i filmhistoriens första komedi i långfilmsformat, Tillie`s Punctured Romance (1914).
Mack Sennett var inte sen att utnyttja pajens komiska potential. I ett rasande tempo gjorde han den ena pajkastningsfilmen efter den andra. Det gick så långt att begreppet stumfilmsfars till slut blev synonymt med pajkastning.
I sina memoarer beskriver Mack Sennett kärleksfullt och mycket detaljerat pajkastningens teori. Att kasta en paj är kanske inte så svårt, men att ta emot en paj är desto knepigare. Mottagaren måste se fullständigt oförberedd ut, annars blir det inte roligt, hävdade Sennett. Det får inte finnas minsta spår av förväntan i mottagarens ansikte, han måste vara helt nollställd.
Mack Sennett och hans medarbetare utvecklade pajkastningen till en skön konst, men också till en vetenskap. Sennett anlitade en konditor att specialtillverka pajer åt honom. Dessa s k kastpajer gick inte att äta, utan var istället formgivna för att ge maximal effekt när de kastades i ansiktet på någon. Denne konditor blev med tiden förmögen på sina oätliga kastpajer.
Det var inte helt riskfritt att arbeta för Keystone Film Company. En skådespelare fick alltid vara beredd på att falla ut för stup, krocka med bilar och andra livsfarliga stunttrick. Att få lite pajer i ansiktet var därför inget märkvärdigt för Sennetts anställda. Men de komiker som bara gästspelade hos Keystone hade betydligt svårare att anpassa sig till pajkastarkonsten. Mack Sennett hade t ex väldiga kontroverser med komikern Eddie Foy, som vägrade att låta någon kasta pajer i ansiktet på honom. Pajkastning var definitivt under hans värdighet, ansåg han. Foy lämnade Keystone i vredesmod och stämde sedan Sennett för utebliven lön. Sennett stämde i sin tur Foy för arbetsvägran.
Enligt Minta Durfee var Mabel Normand, Fatty Arbuckle och Chester Conklin de bästa pajkastarna. Vem av dem som var först lär vi aldrig få veta bestämt.

2.
Ett annat mytomspunnet ämne är nakenhet på film. En vanlig missuppfattning är att österrikiska Hedwig Eva Maria Kiesler (i Hollywood senare känd som Hedy Lamarr) skulle vara filmens första nakenflicka efter sin insats i Gustav Machatys Extase (Tjeckoslovakien 1932). Kiesler/Lamarr var nitton år när hon spelade in filmen, och hon har i sina memoarer berättat att regissör och producent utövade hårda påtryckningar för att hon skulle ta av sig kläderna framför kameran. I en intervju har emellertid en av filmens kameramän hävdat att Hedwig kastade av sig kläderna med ungdomlig entusiasm. Man får tro vem man vill. Säkert är att filmen gjorde skandalsuccé på Venedigs filmfestival 1933, och att Lamarrs make ägnade större delen av deras äktenskap åt att försöka köpa upp alla kopior av Extase. Filmen totalförbjöds i många länder, och påven Pius XII bannlyste filmen. I USA blev den beslagtagen i tullen och kopiorna brändes. "Jag är ganska liberal, men denna films enda syfte är att glorifiera samlag och att väcka lusta hos dem som ser den", skrev domare John C Knox. Skandalryktet skymmer det inte oviktiga faktum att Extase faktiskt är en riktigt bra film om en ung flickas instängdhet i ett kärlekslöst äktenskap.
Ett rekord har dock Machatys film: det är den första i filmhistorien som visar två som gör "det". Besviken på sin impotente make söker den unga Eva (Lamarr) tröst hos en arbetare med vilken hon har intimt i hans lilla stuga.
Lamarr hade filmen att tacka för sin Hollywoodkarriär, vilket framgår av att hon gav sina memoarer titeln Ecstacy and Me .
Men filmens första nakenflicka var hon inte. Guinness Book of Movie Facts and Feats hävdar t o m att hon inte ens var först i tjeckoslovakisk filmhistoria. Det skulle istället ha varit skådespelerskan Ita Rina, som redan 1929 lät kläderna falla i Machatys Erotikon. I boken All the Bright Young Men and Women, filmkännaren Josef Skvoreckys mycket personliga historik över tjeckisk film, återfinns också en stillbild ur Erotikon som uppges föreställa den nakna Ita Rina. Så långt förefaller allt vara gott och väl. Men för några år sedan såg jag Erotikon i en kopia som var restaurerad av tjeckiska filmarkivet. Där förekom ingen nakenscen, vad jag kunde se. Jag kontaktade Josef Skvorecky, som dock inte visste mer än jag. Han lät frågan gå vidare till filmentusiasten Ludvik Svab (sonson till Tjeckoslovakiens första filmstjärna, komikern Svab-Malostransky), som gav oss lösningen på mysteriet. Så här ligger det till: Ita Rina är inte naken i Erotikon. Stillbilden är helt enkelt en reklambild. Det finns visserligen en identisk scen i filmen, men där är skådespelerskan klädd i underkläder. Den halvnakna kvinnan är dock inte Ita Rina, utan den tyska skådespelerskan Charlotte Zusa. Ita Rina spelade den kvinnliga huvudrollen, men är inte kvinnan på bilden. Det förefaller som om Hedy Lamarr faktiskt var Tjeckoslovakiens första nakenflicka på film.
Guinness Book of Movie Facts and Feats har annars en grundlig redogörelse för filmhistoriens tidigaste nakenfilmer. Först ut var faktiskt trickfilmspionjären Georges Méliès, som visade naket på film redan 1897, när projicerad film endast var två år gammal. Den första ledande aktris som gjorde nakenscener hette Audrey Munson. Hon tog av sig kläderna i George Foster Platts Inspiration (1915). Redan ett år senare gjorde hon ännu en nakenroll i filmen Purity . Bland mer kända filmer som föregriper Extase med nakenscener finner vi D W Griffiths Intolerance (1916).
Det dröjde dock länge innan männen vågade sig på samma sak. I den italienska Dantes Inferno (1912) skymtar vi manliga genitalier som hastigast, annars bröt Ken Russell manslemsvallen först 1969 i filmen När kvinnor älskar. Den första pornografiska filmen som säkert kan dateras är A l´Ecu d´Or ou la bonne auberge ( Frankrike 1908). Det var helt visst inte den första porrfilmen.
Så... Mabel och Hedy var kanske inte först, störst och bäst, men utan tvekan de mest ryktbara.