SKÖNHETEN OCH OLJUDET

-hur Hedy Lamarr revolutionerade radioteknologin

David Nessle

Under senare år har radioteknologin revolutionerats genom den s k spread spectrum-teknologin. I korthet gåt den ut på att signalen byter våglängd oupphörligt enligt ett slumpmässigt mönster och att radiomottagaren är synkroniserad så att den hänger med i frekvensbytena - ett slags Följa John i etern. Fördelen med tekniken är att den lämnar utrymme för nästan hur många radiosändare som helst på ett begränsat antal frekvenser - störningen när två sändares vägar korsas är i det närmaste ohörbar. En värld nerlusad med mobiltelefoner och kommersiella radiokanaler gnuggar givetvis händerna i förtjusning över detta genombrott.
Vad inte så många vet är att denna teknik uppfanns av en av Hollywoods ledande glamour girls och en a den europeiska avantgardemusikens enfant terribles för mer än femtio år sedan.
1941, mitt under brinnande världskrig, träffades Hedy Lamarr, allmänt betraktad som världens vackraste kvinna, och George Antheil, illa hörd på fyra kontinenter som avant garde-pianist, på ett cocktailparty i Hollywood.
Hedy berättade för Antheil om en idé hon fått: ett stort problem med radiostyrda torpeder var att fienden kunde pejla in sändarens frekvens och störa den. Hedys idé var snillrik i sin enkelhet: om sändaren hoppade mellan radiofrekvenserna kunde inte fienden störa den. Det hon inte kunde komma på var hur man skulle kunna synkronisera frekvenshoppen.
Att Hedy intresserade sig för frågan berodde på att hennes första man, Fritz Mandl, var vapenhandlare, och hon hade många gånger hört honom diskutera vapenteknologi med sina affärsbekanta. Mandl sålde vapen till Hitler, och Lamarr var en övertygad antinazist.
Antheil funderade några dagar och kom sedan att tänka på självspelande pianon, något han själv hade erfarenhet av - han hade bl a skrivit en konsert för tolv självspelande pianon. Om man hade remsor med stansade hål som löpte i både torpeden och på sändaren och synkroniserade dem med en signal i avfyrningsögonblicket så borde det kunna fungera. Upphetsad ringde han Lamarr och delgav henne sina rön.
Den 11 augusti 1942 fick de båda ut patentet (US Patent number 2,292,387) på sin uppfinning, och skickade ett brev där de försökte sporra Pentagon att genast börja experimentera med den nya tekniken.
Militärledningen förhöll sig dock förbluffande kallsinnig. Hedy hörde av sig, och erbjöd sig att personligen åka till Washington för att hjälpa till att organisera arbetet, och fick svaret att hon skulle stanna i Hollywood och hjälpa krigsinsatsen som filmstjärna. Shut up and be pretty, med andra ord.
Och här har vi kanske anledningen till Pentagons kallsinne: de tittade mer på uppfinningens omaka föräldrapar än på patentet själv. Uppfinningen kunde förmodligen inte haft en mer olämplig avsändare: en avantgardist och en sexsymbol.
Lamarr och Antheil lade projektet på hyllan och fortsatte med sina respektive karriärer. Från Pentagon hörde de inget mer. Kriget vanns utan hjälp från Skönheten och Oljudet.
Det var först på femtiotalet som någon inom det militära forskningsetablissemanget upptäckte patentet och började experimentera med spread spectrum-teknik. Man fann ett nytt användningsområde: den kunde användas för att kryptera radiomeddelanden. I samband med Cuba-krisen 1962 kom spread spectrum-tekniken till användning för säker, hemlig radiokommunikation.
På 80-talet lättade Pentagon på hemligstämpeln och man började hitta civila användningsområden för spread spectrum. I mobiltelefoner minskar tekniken inte bara interferensen utan också risken att någon tjuvlyssnar. I Lettland, ett land som inte utmärks av något besvärande överskott på internetservers, använder man spread spectrum för snabb, trådlös internet-access. I framtiden förväntas den kunna revolutionera den kommersiella radiotekniken. Och allt detta p g a ett ovanligt produktivt cocktailpladder i Hollywood för 57 år sedan.